Föräldern eller staten

Följande är ett utdrag ur Utbildning : Fri och påtvingad i svensk översättning av Fredrik Pettersson. Texten finns i sin helhet att köpa på Adlibris.

Kärnfrågan i hela diskussionen är helt enkelt denna: ska föräldern eller sta ten vara barnets förmyndare? En väsentlig del av mänskligt liv är att barnet under många år är relativt hjälplöst,

att hans förmågor att försörja sig själv mognar sent. Innan dessa förmågor är fullt utvecklade kanhan inte agera helt och hållet för sig själv som en ansvarig individ. Han måste vara under handledning. Denna handledning är en komplex och svår uppgift. Från en barndom av fullständigt beroende och underkastelse till vuxna måste barnet gradvis växa upp till statusen som en oberoende vuxen. Frågan är under vems vägledning och virtuella "ägande" barnet ska vara: hans föräldrars eller statens? Det finns ingen tredje väg eller mellanposition i denna fråga. Någon part måste kontrollera, och ingen föreslår att någon individuell tredje part har auktoritet att ta barnet och uppfostra det.

Det är uppenbart att det naturliga tillståndet är att föräldrarna har hand om barnet. Föräldrarna är de bokstavliga producenterna av barnet, och barnet befinner sig i den mest intima relationen till dem, mer än någon människa kan befinna sig till en annan. Föräldrarna har familjära kärleksband till barnet. Föräldrarna är intresserade av barnet som en individ och är mest sannolika att vara intresserade och bekanta sig med hans krav och personlighet. Slutligen, om man alls tror på ett fritt samhälle, där var och en äger sig själv och sina egna produkter, är det uppenbart att hans eget barn, en av hans mest värdefulla produkter, också hamnar under hans ansvar.

Det enda logiska alternativet till föräldramässigt "ägande" av barnet är att staten tar spädbarnet från föräldrarna och helt och hållet uppfostrar det själv. För alla som tror på frihet måste detta verka som ett monstruöst steg. För det första kränks föräldrarnas rättigheter helt, deras egen kärleksfulla produkt tas ifrån dem för att bli underkastade främlingars vilja. För det an dra kränks barnets rättigheter, för han växer upp underkastad statens okärleksfulla händer, med begränsad hänsyn till hans individuella personlighet. Dessutom - och detta är ett mycket viktigt övervägande - för att varje person ska "utbildas", för att utveckla sina fakulteter till fullo, behöver han frihet för denna utveckling. Vi har sett ovan att frihet från våld är väsentligt för utvecklingen av en människas förnuft och personlighet. Men staten! Statens själva väsen vilar på våld, på tvång. Faktum är att den egenskap som skiljer staten från andra individer och grupper är att staten har den enda (lagliga) makten att använda våld. I motsats till alla andra individer och organisationer utfärdar staten dekret som måste lydas inför risken att få fängelse eller hamna i den elektriska stolen. Barnet skulle behöva växa upp under vingarna av en institution som vilar på våld och begränsning. Vilken typ av fredlig utveckling skulle kunna äga rum under sådana förutsättningar?

Dessutom är det oundvikligt att staten skulle införa enhetlighet i under visningen av sina skyddslingar. Inte bara är enhetlighet mer tilltalande för 13 det byråkratiska temperamentet och lättare att genomföra; detta skulle vara nästan oundvikligt där kollektivism har ersatt individualism. Med kollektivt statligt ägande av barnen som ersätter individuellt ägande och rättigheter, är det uppenbart att den kollektiva principen skulle genomföras i undervisningen också. Framför allt skulle det som skulle undervisas vara doktrinen om lydnad till staten själv. För tyranni är i själva verket sympatiskt för människans väsen, som kräver frihet för sin fulla utveckling.

Därför är tekniker för att inpränta vördnad för despotism och andra typer av "hjärntvätt" bundna att framträda. I stället för spontanitet, mångfald och oberoende människor skulle det framträda en ras av passiva, får-liknande följare av staten. Eftersom de endast skulle vara ofullständigt utvecklade, skulle de endast vara halvt levande.

Det kan sägas att ingen funderar på så monstruösa åtgärder. Inte ens kommunistiska Ryssland gick så långt som att införa en "kommunism av barn", även om landet gjorde nästan allt annat för att eliminera friheten. Poängen är dock att detta är det logiska målet för etatister inom utbildning. Frågan som har ställts i det förflutna och i nutid är: ska det finnas ett fritt samhälle med föräldrakontroll eller en despotism med statlig kontroll? Vi ska se den logiska utvecklingen av idén om statligt intrång och kontroll. Amerika började till exempel till största delen med ett system av antingen helt privata eller med filantropiska skolor. Sedan, under 1800-talet, ändrades konceptet om offentlig utbildning subtilt, tills alla uppmanades att gå till den offentliga skolan, och privata skolor anklagades för att vara splittrande. Slutligen införde staten obligatorisk utbildning för folket, antingen genom att tvinga barn att gå till offentliga skolor eller genom att upprätta godtyckliga standarder för privata skolor. Föräldraundervisning såg man ned på. Således har staten krigat med föräldrar om kontroll över deras barn.

Inte bara har det förekommit en trend mot ökad statlig kontroll, utan effekterna av denna har förvärrats av just likhet-inför-lagen-systemet som gäller i politiskt liv. Det har skett en tillväxt i en passion för jämlikhet i allmänhet. Resultatet har varit en tendens att betrakta varje barn som jämlikt alla andra barn, som förtjänar lika behandling, och att införa fullständig enhetlighet i klassrummet. Tidigare hade denna tenderat att ställas in på klassens genomsnittsnivå; men detta var frustrerande för de trögaste (som måste hållas på samma nivå som de andra, i jämlikhetens och demokratins namn), undervisningen tenderar alltmer att ställas in på de lägsta nivåerna.

Vi kommer se att sedan staten började kontrollera utbildningen, har dess uppenbara tendens varit mer och mer att agera på ett sådant sätt som att främja förtryck och hinder för utbildning, snarare än den sanna utveckling en av individen. Dess tendens har varit för tvång, för påtvingad jämlikhet på den lägsta nivån, för utspädning av ämnet och till och med övergivandet av all formell undervisning, för inpräntning av lydnad till staten och till "gruppen", snarare än utvecklingen av självständighet, för nedvärdering en av intellektuella ämnen. Och slutligen är det statens och dess tjänares drivkraft för makt som förklarar "modern utbildnings" övertygelse om "ut bildning av hela barnet" och att göra skolan till en "del av livet", där individen leker, anpassar sig till gruppen, etcetera. Effekten av detta, liksom av alla andra åtgärder, är att undertrycka eventuella tendenser för utvecklingen av resonerande förmågor och individuell självständighet; att på olika sätt försöka överta hemmets och vännernas "utbildningsmässiga" funktion (bortsett från formell undervisning) och att försöka forma "hela barnet" i önskade banor. Således har "modern utbildning" övergett skolans funktioner i form av formell undervisning till förmån för att forma den totala personligheten, både för att genomdriva jämlikhet i inlärning på nivån av de minst utbildningsbara och att så mycket som möjligt överta den allmänna utbildningsrollen som hem och andra influenser har. Eftersom ingen kom mer att acceptera en fullständig statlig "kommunisering" av barn, inte ens i kommunistiska Ryssland, är det uppenbart att statlig kontroll måste uppnås mer tyst och subtilt.

För alla som är intresserade av människans värdighet, av individens framsteg och utveckling i ett fritt samhälle, är valet mellan föräldrakontroll och statlig kontroll över barnen uppenbart.

Finns det då ingen statlig inblandning alls i relationerna mellan förälder och barn? Anta att föräldrarna angriper och stympar barnet? Ska vi till låta detta? Om inte, var drar vi linjen? Linjen kan dras enkelt. Staten kan strikt hålla sig till funktionen att försvara alla från aggressivt våld från alla andra. Detta kommer att inkludera barn såväl som vuxna, eftersom barn är potentiella vuxna och framtida fria människor. Enbart underlåtenhet att "utbilda", eller snarare instruera, är inga skäl alls för inblandning. Skillnaden mellan dessa fall uttrycktes koncist av Herbert Spencer:

Ingen orsak till sådan [statlig] inblandning kan visas förrän barnens rättigheter har kränkts, och att deras rättigheter inte kränks av en försummelse av deras utbildning [undervisning faktiskt]. För [ ... ] vad vi kallar rättigheter är bara godtyckliga uppdelningar av den allmänna friheten att utöva fakulteterna; och endast det som faktiskt minskar denna frihet kan kallas en kränkning av rättigheter - skär av en tidigare existerande makt att eftersträva önskningarnas objekt. Föräldern som är likgiltig angående ett barns utbildning gör inte detta. Friheten att utöva fakulteterna är kvar intakt. Att utelämna undervisning tar på inget sätt ifrån barnets frihet att göra vadhelst det vill på det bästa sättet det kan, och denna frihet är allt som rättvisa kräver. Varje angrepp, kom ihåg - varje kränkning av rättigheter - är nödvändigt vis aktivt; medan varje försummelse, likgiltighet, underlåtelse, är lika nödvändigtvis passiv. Följaktligen, hur felaktig icke-prestationen av 16 en föräldraplikt än kan vara [ ... ] utgör den inte ett brott mot lagen om lika frihet och kan därför inte tas i beaktande av staten.