Slösa inte bort en god kris 2: kvarlevan

I förra artikeln diskuterades Robert Higgs “backspärrseffekt”, som säger att staten utnyttjar kriser till att ge sig själv mer makt - en maktökning som aldrig helt avskaffas. Dels handlar det om att det är i statens och dess lakejers intresse. Men dels handlar det också om hur befolkningen överlag låter sig luras och efterfrågar makten när de inte längre känns vid hur det skulle kunna fungera utan den.

Varför låter medborgare sig luras? För att de varken har anledning att misstro eller tid och ork att mödosamt ta till sig olika perspektiv för att bilda sig en uppfattning i varje fråga. Propaganda till stöd för staten kombinerat med att de flesta varken har tid, ork eller intresse att studera frågan i detalj möjliggör expansionen.

Newtons tredje lag

Men i denna process med allt fler och alltmer frekventa kriser, vilket staten med dess myndigheter, organ och politiker driver på, är det också allt fler som uppmärksammar att något är galet. Och de söker av den anledningen alternativa förklaringar.

För ett ökande antal människor framstår statens propaganda som övermaga, i bjärt kontrast till det som hävdades nyligen, samt visar sig inte stämma med den egna erfarenheten. Så kanske finns det en annan förklaring än den officiella? En annan lösning? Ett annat sätt att se på saken?

Denna del av befolkningen som i allt större utsträckning misstror staten söker information annorstädes. Dessa människor letar upp alternativa tolkningar, teorier och förklaringar. De söker ett sätt att förstå vad som egentligen pågår. Och den som söker skall finna. Därav anledningen till att staten ser sådant problem i “misinformation” och “desinformation”, som egentligen inte handlar om osanning eller konspirationsteorier utan alternativa (inte sällan bättre) förklaringar.

Kvarlevan

Kanske är du som läser detta en av dem som i en kris börjat söka annan information och kunskap. Vars ögon öppnades för att statens propaganda inte längre framstod som rimlig och godtagbar, att experter inte längre verkade veta vad de talar om, att syndabockar utsetts baserat på en teori eller utsago som var alltför enkel eller till och med uppenbart fel.

De vi talar om är kvarlevan (eng. “the remnant”), som Albert J. Nock uttryckte det. Det är den del av befolkningen som inte kan nås av eller påverkas av propagandan, som inte längre godtar den officiella förklaringen. Det är hos kvarlevan hoppet står och det är till den vi på Cospaia talar med artiklar, memer och kampanjer. De har ett helt kartotek med förklarande och inspirerande artiklar här på Cospaia att läsa och lära av.

Kvarlevan är onåbar för statens propaganda för den gör sig immun mot den med kunskap. Men den är också sällan organiserad utan består av fritänkande människor som bildar sig uppfattningar på egen hand. Med Internet har detta blivit långt vanligare än förr, vilket gjort att Kvarlevan växt sig stor och mycket starkare än förr. Men den är fortfarande decentraliserad och utspridd, vilket gör att den inte är en kraft att räkna med i politiken och samhället. Än.

En växande motståndsrörelse

Det kanske inte alltid verkar så, men kvarlevan är en ökande andel av befolkningen. Fler och fler ser att kriserna tycks hopa sig alltmer ofta och tonläget blir allt högre samtidigt som den nya förklaringen är raka motsatsen till förklaringen som gavs nyss. Experterna framstår inte längre som lika kunniga och deras analyser och diagnoser blir alltmer uppenbart godtyckliga.

De som utgör Kvarlevan blir också alltmer högljudda för att de ser hur galen världen håller på att bli. Ofta blir de uthängda som konspirationsteoretiker och inte sällan har de också en del “underliga” åsikter. Men de stärks av galenskapen på nyheterna, att alltmer av det som förväntas vara “normalt” är helt uppåt väggarna, att det som är rimligt och normalt utmålas som osunt, onormalt och ett hot.

När nästa kris nu står för dörren, vilket verkar vara det normala numera, är det dags att öka och nyttja backspärrseffekten för frihet och en fri ekonomi. Det handlar om att skapa en gemenskap kring frihetens idéer, att dela och sprida kunskap om hur rimlig och fantastisk världen kan vara - men att den tagits ifrån oss av den giriga makteliten.

Rahm Emanuel hade förstås rätt i att varje kris är en möjlighet. Men inte bara för staten och de makthungriga, utan också för oss som förstår sund ekonomi och söker fred och frihet. Det är en möjlighet också för frihetens idéer, vars frön gror och får rötter som växer allt djupare.