Slösa inte bort en god kris 1: staten
Med varje kris ökar statens makt och samtidigt medborgarnas ekonomiska okunskap. Dessa fenomen har med varandra att göra.
Robert Higgs myntade uttrycket “spärreffekt” (eng. ratchet effect) för att beskriva hur staten i varje kris tar sig makt som den aldrig till fullo lämnar tillbaka. Det är enklare att få makten när det verkar bråttom för “någon” att göra något, när medborgarna känner sig pressade och maktlösa. Så staten flyttar fram positionerna.
Den amerikanske politikern Rahm Emanuel uttryckte det som att man aldrig bör slösa bort en god kris (“never let a good crisis go to waste”). Till skillnad från Higgs uttrycker han det som en strategi att nyttja för dem som söker makt inom staten. Och det är en god strategi, för det är klart lättare att flytta fram positionerna och ta för sig från statens sida när medborgarna önskar att “någon” gör något.
Staten tjänar på kriser
Det är alltså inte konstigt att staten tjänar på kriser. Det betyder också att “den” tjänar på att skapa kriser oavsett om det sker medvetet eller inte. Att staten skulle avstå från att skapa konjunkturcykler är alltså att tro att staten skulle avstå från det den tjänar på. Förvisso är det knappast så att politiker och tjänstemän förstår sig på konjunkturcykeln, men de har heller inte någon egentlig anledning att motverka den - annat än retoriskt.
Med andra ord handlar politik inte endast om att satsa på det kortsiktiga, en nödvändighet för att få röster, utan också om att skjuta kostnaderna på framtiden. Ju mer kostsamt något blir (inte nu, men lite senare), desto större är chansen att det blir någon slags kris som måste lösas - medelst utökad makt.
Hur kommer det sig då att vi som medborgare går på samma sak om och om igen, kanske till och med mer och mer? Borde vi inte lära oss av erfarenheten?
Statens propaganda
Visst kan man argumentera så, men staten flyttar sällan fram positionerna utan propaganda. Varje kris framställs som värre än den är samtidigt som de verkliga orsakerna döljs i omsorgsfullt utlagda rökridåer. Kanske är det så att vi uppmanas att inte peka finger eller söka efter bovarna i just den här krisen, utan istället fokusera på hur vi kan lösa problemet (ledtråd: lösningen är alltid att ge staten mer makt, det vill säga de som skapat problemet).
Med andra ord måste Riksbanken ges mer spelutrymme för att kunna mota en ekonomisk kris. Övervakningsstatens ramar måste vidgas för att vi ska kunna komma till rätta med (valfritt brott). Myndigheter måste få ökad möjlighet (mer makt och insyn) att kunna se över företag, som annars kanske begår brott eller riskerar sysselsättningen. Och så vidare. Detta följs nästan alltid av att löften om tillfälliga lagar och skatter bryts eller att makten bara rullas tillbaka delvis. För visst är det så att problemet inte helt har lösts och att viss makt måste behållas?
Staten har aldrig ansvaret annat än i den retoriska konflikten mellan aspiranter på makten. Så oppositionen skyller på majoriteten/regeringen som i sin tur skyller på oppositionen eller den alltför begränsade makten. Men så fort chans ges utmålas marknaden, företag eller företagare som syndabockar. För när det är en ekonomisk kris, visst måste väl anledningen vara att företag gör fel och därmed skapat problemen? Staten vill ju trots allt endast hjälpa. Men den är begränsad i hur mycket den i sin vishet kan göra. Istället är vi “utlämnade” till företag och företagare som endast tänker på profit.
Propagandan fungerar
Av den anledningen är en kris inte endast en möjlighet för staten och dess lakejer att skaffa sig mer makt, inte sällan med medborgarnas goda minne, utan också att smutskasta de delar av samhället som inte fullt kontrolleras av staten. Därav den ökande mängden lögner, felaktigheter och smutskastning under kriser, inte minst från politiskt håll. Inte konstigt att intet ont anande medborgare tror att det ligger viss sanning i det. Kanske håller opposition och majoritet med varandra, uppbackade av myndigheter, om att det är “marknaden” som betett sig illa och därmed skapat krisen. Genom att låta sig överhettas och sedan gå i stå, till exempel.
Staten tar till vara varje kris och flyttar fram positionerna. Den tar sig makt och sprider okunskap. Men den undergräver samtidigt sin egen position, för även om vår erfarenhet är att staten nyttjar kriser och använder dem till att ge sig själv mer makt, samtidigt som den spelar på och sprider okunskap (framför allt ekonomisk sådan) så är effekten tudelad. En viss del av befolkningen går givetvis på lögnerna som sprids. Den har all anledning att tro på propagandan, som kan vara både konsekvent och öronbedövande ljudlig. Den saknar också tillräcklig kunskap, självförtroende och intresse för att kunna stå emot.
Dessutom normaliseras staten så att det för många snart blir svårt att se hur det skulle kunna fungera utan en stat. Detta förklarar Higgs “spärreffekt” - att staten hela tiden ger sig mer makt, även om den delvis avstår från delar av den. För när staten har tagit sig makt är det många, speciellt efter att tiden gått, som inte längre förstår hur det skulle kunna fungera utan statens hand i varje syltburk.
Spärreffekten är på riktigt - och delvis fungerar den för att medborgarna låter sig luras. Gång efter annan. Finns det då inget hopp i detta mörker? Jo, absolut. Om detta handlar nästa artikel i serien.