Arbetarklassens sanna allierade

Att vara arbetare är idag nära nog synonymt med att vara vänster och att vara för en stor paternalistisk (välfärds-) stat. Men betyder det att den så kallade arbetarklassen gagnas av staten? Knappast. Faktum är att våra bröder och systrar på yttersta vänsterkanten slentrianmässigt avfärdar den stora staten som en kapitalistisk institution. Med andra ord: staten upprätthåller det korporatistiska systemet, håller storföretag under armarna - och håller ordning på arbetarna för att kväsa protester och revolution. Minns Ådalen!

Problemet här är inte bara staten utan hur arbetarklassen förts bakom ljuset under många årtionden. Arbetarklass är inte synonymt med storstatssocialism. Arbetarklassen förleddes och inkorporerades i den etatistiska socialismen genom lögner och retorik.

Arbetarklassens ursprung

1800-talet beskrivs ofta och gärna i dystra termer, men det är en politisk omskrivning. Utvecklingen var inte från utopi till dystopi utan från bondesamhälle till industrialism. Allt var verkligen inte fantastiskt, men det var ett sekel som gav hopp och visade på en ny riktning. Istället för att slita och svälta på jordplättar ärvda från tidigare generationer gavs nya möjligheter. Många tog till vara på dessa möjligheter och övergav landsbygden för att söka lyckan i städer och som arbetare inom industrin.

Det vore en klar överdrift att hävda att arbetare i städerna fann en himmelsk tillvaro. Men om vi ser till hela bilden istället för den politiskt skeva historieskrivning som syftar till att få staten att framstå som hjälten i dramat, så innebar utvecklingen framsteg. Produktionen ökade, vanligt folk fick tillgång till varor som tidigare endast funnits för överklassen, det fanns möjlighet att tjäna sitt uppehälle genom arbete som inte krävde jord (i värsta fall någon annans). Men det skapade också ett nytt samhällsskikt: arbetarklassen.

Arbetarklassen är den klassiska liberalismens och upplysningstidens skapelse. Den är resultatet av att småbonden befriades från både svält, jord och de högre ståndens feodala makt. Det var ett första rejält steg mot frihet, jämlikhet och rättvisa.

Den etatistiska socialismens frammarsch

Ur denna förändringssituation reser sig den etatistiska socialistiska rörelse som anser sig tala för arbetarklassen. Delvis är den ett resultat av frihetsrevolutionens misslyckande. Varje radikal förändring är kostsam och skapar lidande - även om den överlag är positiv och ett framsteg. Så också 1800-talets industrialisering.

Socialistiska retoriker drog nytta av de problem och det missnöje som existerade. Och de lovade snabba resultat genom staten. Med andra ord: de sökte makt och lierade sig med den nya arbetarklassen för att tillskansa sig den makten. Än idag är den en stark kraft i svensk (och västerländsk) politik. Än idag hävdar den att den står på arbetarens sida.

Den hävdar också att alla framsteg som skett sedan dess har blivit till genom staten - med deras försorg. Det är en minst sagt skev historieskrivning. Både sjukkassor och arbetslöshetsförsäkringar fanns innan den så kallade väldfärdsstaten la rabarber på (dvs monpoliserade och inkorporerade) arbetares frivilliga organisationer och organisering. Idag är arbetarrörelsen helt underkastad staten. Den företräds av en politiska elit som kallar sig arbetarklass, men som aldrig gjort något riktigt arbete. Med andra ord: den verkliga arbetarklassen går i den politiska överklassens ledband. Den är omintetgjord som social och politisk kraft.

Arbetarklassens intressen

Det är inte i arbetarklassens intresse att ekonomin begränsas, styrs, dirigeras, kontrolleras och kringskärs av politiska intressen. Den etatistiska socialismen hävdar förstås motsatsen, men anledningen torde vara uppenbar: den är vår tids adel, som tillskansat sig makt genom den allsmäktiga staten och genom lögner fortsätter att föra vanligt folk, inte minst arbetare, bakom ljuset. Liksom alla överklasser bärs den på den arbetande befolkningens krökta ryggar. Men det som skiljer dagens överklass från historiens är att den skapat en allmänt accepterad lögn om att den “egentligen” står på den svages eller utsattes sida. Att utan den politiska överklassen skulle vi alla vara utsatta och exploaterade av “marknaden” och “kapitalet”.

Men marknaden är vi konsumenter. Det är konsumenter som väljer att köpa varor, vilket genererar intäkter för företag. Kapital är inte makt utan förmågan att producera. Och företags vinst kommer av att de tjänar konsumenter bättre än andra företag. I alla fall är det så på en fri marknad. Det är däremot inte så på en reglerad marknad där politiska maktmedel bestämmer vilka som är vinnare och förlorare - inte sällan i samröre med stora (och statsunderstödda) ekonomiska intressen.

Den tidiga socialistiska rörelsen förstod detta. Den var i mångt och mycket libertariansk, inte etatistisk som det vi idag menar med socialistisk. Den insåg att allas frihet, jämlikhet och oberoende gagnas av en öppen och oförvanskad marknad. Se t ex vad Francis Tandy skrev i sin ypperliga Voluntary Socialism: A Sketch från 1896:

Free competition will increase the competition among the employers and decrease it among the wage earners. The dream of the old time labor reformers will be realized. The job will search for the laborer, not the laborer for the job. When this takes place wages must necessarily go up rapidly. But the increase of competition among the manufacturers and merchants will also reduce prices. So not only will the wages of the workers be increased as measured in money, but the purchasing power of that money will be increased owing to the cheapening of commodities.

Det är inte en helt galen analys. Det är begränsningar av marknaden som skapar de maktförhållanden vi idag, genom de etatistiska socialisternas retorik, klandrar marknaden för.

Liknande resonemang fördes av en mängd socialister från slutet på 1800-talet: Benjamin Tucker, Pierre-Joseph Proudhon, Stephen Pearl Andrews och andra. De var socialister som inte sökte makt över utan att befria arbetarklassen. De förstod att det som håller arbetaren bunden till arbetsgivaren - på samma sätt som småbonden är bunden till jorden - är staten.

Frihet kräver fri marknad

Det är regleringar och beskattning som begränsar våra möjligheter till välstånd och oberoende. Hur kan makten på en fri marknad ligga hos någon annan än den som utför arbetet och som köper de produkter som erbjuds till försäljning? Företag och profitintresset är underställda och tjänar både arbetskraften och konsumenten. Men makten ligger idag någon annanstans just för att möjligheterna att styra sitt eget liv och göra egna val i bästa fall kringskurits - och inte sällan tagits ifrån oss helt.

Arbetarklassen har det förvisso mycket bättre idag än under andra halvan av 1800-talet, men det är en felaktig jämförelse. Den verkliga frågan är inte om några framsteg skett, utan var vi hade kunnat vara med ett och ett halvt sekels slit. Och inte minst: var hade vi kunnat vara om vi inte tvingats bära den nya överklassen varje steg på vägen?

Arbetarklassen behöver och har rätt till frihet. Det är dags att den får det. Och det kan bara ske genom att den gör sig fri från den etatistiska socialismens falska profeter.