Nej, AI kommer inte att lösa kalkyleringsproblemet

Nu när artificiellt intelligens (AI) är i ropet och det talas om en ny ekonomisk revolution vädrar också socialister morgonluft. De har trots allt sedan Mises publicerade sin artikel om kalkyleringsproblemet 1920 sett fram emot tillräckligt snabba datorer för att göra de beräkningar som krävs för att “äntligen” kunna göra sig av med äganderätt och marknad utan att störta människor i extrem fattigdom.

Men snabbare och smartare datorer är inte en lösning, för kalkyleringsproblemet handlar inte om enkla beräkningar. En välutvecklad AI med tillgång till all den kunskap som genererats under århundraden kommer givetvis att kunna hjälpa till med en hel del: automatisera, effektivisera och förbättra produktionsprocesser, utveckla nya och tåligare material, skära i (om)kostnader, osv. En AI kan säkert också fylla i en hel del av de luckor som består i mänsklig kunskap om världen så att vi mycket bättre kan dra nytta av dess knappa resurser.

Med andra ord, en AI kan på sikt ersätta människor på en hel del arbeten där det idag krävs mänsklig arbetskraft. Under de närmaste åren kommer vi antagligen se AI som ersätter både kundtjänstpersonal och de larviga men ack så värdelösa “assistenter” som varenda hemsida verkar ha. Därefter kommer AI att kopplas till maskiner och robotar som kan hjälpa till med allt ifrån kirurgi och undervisning till självkörande bilar och reseplanering.

Framtiden ser ut att (äntligen) kunna bli lite som i den tecknade serien The Jetsons. Men därmed inte sagt att vi kommer att klara oss utan marknad och äganderätt. För en AI kan inte lösa kalkyleringsproblemet.

Kalkyleringsproblemet handlar om hur vi med knappa resurser kan producera så mycket värde som möjligt trots att all produktion sker under ovisshet om hur värdefullt det som produceras kommer att vara. Det kräver gott omdöme och människokännedom. Det kräver också kreativitet och tajming. Och det krävs att man är mänsklig för att kunna gissa sig till vad framtida konsumenter kommer att tycka är värdefullt.

Värde är i sig subjektivt, vilket gör att det är svårt att förstå sig på - och omöjligt att mäta. Men genom att känna empati, sätta sig in i andra människors situation, försöka förstå dem och deras drömmar, kan man i alla fall få en idé om vad som är rimligt och vad som inte är det. Detta handlar inte om kunskap om historien, utan förmågan att blicka in i hur människor har det i framtiden - och vad som kommer att bistå dem bäst. Detta är entreprenörens roll.

Hur skulle en AI kunna göra detta? Det går inte - om vi inte skapar en artificiell version av oss själva, med medvetande och allt. Med andra ord: vi kan med AI ersätta oss själva om vi ersätter oss själva med AI.

Vi är knappast där än - och kommer inte att vara där på länge. En mjukvara som slår oss i hantering, kategorisering, analys och extrapolering av data kan vara till stor nytta. Men det är inte ett alterntiv till oss själva.

Problemet i ekonomin består: vi måste ha mölighet till ekonomisk kalkylering, dvs att vi har något sätt att allokera knappa resurser i produktionen av framtida värde. Värdet är subjektivt och alltså upplevt av människor. Bara människor kan bestämma hur värdefullt något är, så bara människor kan försöka förutsäga vad som är av högt rspektive lågt värde. Och det är på den grunden som entreprenörer genom att köpa och sälja bestämmer priser på produktionsfaktorer - som därefter ledsagar entreprenörer i beräkningen av huruvida en viss produktion kan komma att göra vinst eller förlust.

En AI kan inte göra detta. Dels för att en AI inte är oss. Och dels för att ekonomin är för människor, inte något annat.