Historien som en kamp mellan statsmakt och samhällsmakt

post-thumb

På precis samma sätt som de två ömsesidigt uteslutande relationerna människor emellan är fredlig samvaro eller tvingande exploatering, produktion eller rovlystenhet, är mänsklighetens historia – framförallt dess ekonomiska historia – en kamp mellan dessa två principer. Å ena sidan har vi kreativ produktivitet, fredligt utbyte av varor och tjänster samt samarbete; å andra sidan påtvingade krav och rovdrift av de sociala relationerna. Albert Jay Nock namngav gladeligen dessa två konkurrerande krafter “samhällsmakt” och “statsmakt”.1

Samhällsmakt är människans makt över naturen, individens samarbetsvilliga förvandling av naturens resurser och kunskap om naturens lagar, vilket gynnar alla inblandade parter. Samhällsmakt är makten över naturen, levnadsstandarden som uppnås när människor byter med varandra. Statsmakt är, som vi har poängterat, parasitisk konfiskering av denna produktion med hjälp av tvång - en utsugning av de frukter som samhället producerar till förmån för de icke-producerande (egentligen anti-producerande) härskarna.

Medan samhällsmakt är makt över naturen, är statsmakt makt över människor. Genom historiens lopp har människans produktivitet och kreativa krafter, tid efter annan, skapat nya sätt för människan att förvandla naturen till hennes fördel. Då har samhällets makt skjutit i höjden och växt större än statsmakten, och statens makt över samhället har därmed minskats drastiskt. Men staten har alltid, med stor eller liten fördröjning, sökt sig till nya områden, för att försvaga och konfiskera samhällets makt ännu en gång.2 Om vi beskriver tiden från 1600-talet hela vägen fram till 1800-talet som en tid period av ökande samhällsmakt, med efterföljande ökning av fred, frihet och materiell välfärd, så som var fallet i många västerländska länder, har 1900-talet primärt varit det århundrade då statsmakten hunnit ikapp, med en återgång till slaveri, krig, och förstörelse som följd.3

I detta århundrade står mänskligheten åter igen öga mot öga med statens virulenta härskarvälde - som nu är beväpnat med frukterna av människans kreativa kraft, som konfiskerats och perverterats för att passa statens egna syften. Under de senaste århundradena har människan försökt att minimera staten med hjälp av konstitutioner och andra medel, bara för att inse att sådana begränsningar, tillsammans med alla andra försök, har misslyckats. Av alla de skepnader som regeringar antagit under de senaste århundradena, av alla de koncept och institutioner som prövats, har inget lyckats att hålla statsmakten under kontroll. Detta problem är uppenbarligen lika långt ifrån en lösning som någonsin tidigare. Kanske måste nya metoder utforskas, för att en framgångsrik och slutgiltig lösning på det problem som är staten någonsin ska uppnås.4

  1. Om koncepten statsmakt och samhällsmakt, se Albert J. Nock, Our Enemy the State (Caldwell, Idaho: Caxton Printers, 1946). Se även Nock, Memoirs of a Superflous Man (New York: Harpers, 1943), och Frank Chodorov, The Rise and Fall of Society (New York: Devin-Adair, 1959).↩︎

  2. När expansion och kontraktion frekvent avbyter varandra tar staten alltid kontroll över vissa för ekonomin och samhället i stort livsviktiga “kommandohöjder”. Bland dessa kommandohöjder återfinns våldsmonopol, rättsmonopol, kommunikationskanaler (postkontor) och transportmedel (vägar, floder och flyg), den konstgjorda bevattningen i Orienten, och utbildning - för att forma värderingarna hos framtida medborgare. I det moderna samhället är pengar den avgörande kommandohöjden.↩︎

  3. Denna parasitiska process av att “komma ikapp” har nästan öppet föreslagits av Karl Marx, som hävdade att socialism måste upprättas genom beslagtagning av det kapital som tidigare ackumulerats i det kapitalistiska systemet.↩︎

  4. En viktig del i en sådan lösning är givetvis att kapa alliansen mellan de intellektuella och staten. Detta kan åstadkommas med grundandet av kreativa center för intellektuell forskning och utbildning, som är fristående från staten. Christopher Dawson noterar att de stora intellektuella framstegen under renässansen och upplysningen kom från arbete utanför, och stundtals emot, de mäktiga universiteten. Dessa akademier för de nya idéerna var upprättade av självständiga beskyddare. Se Christopher Dawson, The Crisis of Western Education (New York: Sheed and Ward, 1961).↩︎

Cospaias veckobrev

Prenumerera gärna på vårt nyhetsbrev, Budkavlen.


Vi skickar ut Budkavlen varje fredag morgon. Det innehåller de senaste artiklarna som publicerats på cospaia.se.