Ekonomisk förståelses svarta får(skallar)

Under nationalekonomins 250-åriga historia har det funnits en mittfåra i teoretiserandet. Peter Boettke kallar denna tradition “mainline”, vilket är annorlunda än det som kallas “mainstream”. Boettke härleder det traditionella studiet av ekonomi tillbaka till åtminstone Adam Smith. Men traditionen var tydlig även tidigare hos ekonomiska tänkare som Richard Cantillon. Vad utgör denna “mainline”? Synen på ekonomi som en slags organism snarare än en maskin, något som fungerar på ett speciellt sätt utan att vara planerat och som inte måste skapas, designas eller korrigeras.

Adam Smith använde frasen “den osynliga handen” för att beskriva delar av denna organism. Denna “hand” existerar inte, men ekonomin styrs som om den hade funnits. Så när vissa produktionsmedel blir extra knappa, t ex för att vi hittat fler användningar för dem eller för att något hänt i produktionen eller att de helt enkelt börjar ta slut, går priset upp. Det högre priset gör att fler söker andra produktionsmedel och väljer bort de dyrare. På det sättet styrs produktionen till det bästa nyttjandet av resurser utan att hela produktionsapparaten centralplanerats. Vi kallar det idag för prismekanism, men den fungerar som en osynlig hand som styr producenter och konsumenter i endera riktningen för att det är i deras eget intresse att hålla kostnader nere.

Den alternativa traditionen

Men det finns en alternativ tradition, som inte förundras över ekonomins förmåga utan snarare förfasas över detta. Detta är den tradition som utgår ifrån att ekonomins mekanismer har brister och att problemen måste fixas. Denna tradition har en hel del företrädare som utmålar ekonomin som en förstörande kraft, som skapar snarare än löser problem. Under den klassiska eran fanns Malthus, Sismondi och Marx bland dess mest framstående företrädare. Under 1900-talet lyckades Keynes att dela studiet av ekonomi i två – mikro och makro – som är grundade i helt olika antaganden och är så olika att de inte går att använda tillsammans. Makroekonomi består till större delen av denna alternativa traditions trams.

Inom mainline-ekonomin anser man att produktion måste föregå konsumtion, att entreprenörer påbörjar produktion innan de kan veta huruvida det finns efterfrågan för deras produkter, samt att man för att kunna efterfråga (dvs erhålla köpkraft) först måste skapa något (tillgång). Men ekonomins svarta får vänder upp och ned på resonemanget. Mer efterfrågan kan skapa produktion, hävdar man. Om man t ex ger konsumenter en massa extra pengar så leder det till ökad konsumtion och press på producenter att utöka verksamheten. Därigenom skapas jobb, menar man. Nya pengar har också fördelen att de kan hjälpa att luckra upp marknader där priser inte justerats i tillräckligt snabb takt. Så staten bör gå in och öka likviditeten när och där det behövs (vilket ofta betyder överallt och hela tiden).

Kontrasten till mainline-ekonomin är uppenbar. Hos kritikerna är ekonomin ett maskineri som behöver bränsle och konstant service. Staten och eliten har att trampa på gaspedalen eller bromsen, beroende på vilket som gagnar samhället mest för tillfället. Maskinen fungerar, men bara för att den drivs av rätt personer, får tillräckligt med service, smörjning, reservdelar osv. Det är inget organiskt över det. Den “osynliga handen” fungerar ibland, men ofta inte. Och då behövs det en järnhand som går in och korrigerar. Man kan inte låta vanliga människor löpa fritt, för det skapar bara problem.

Ekonomi i verkligheten

Problemet med den alternativa synen är att den är baserad på en ideologisk tro snarare än en förståelse för ekonomi. Eller, om man så vill, hybris snarare än ödmjukhet. Ekonomer inom mainline-traditionen har sedan tidigt 1700-talet förundrats inför hur en ekonomi kan fungera – och faktiskt fungera relativt väl – trots att det inte finns någon central plan.

I mitten av 1800-talet uttryckte Frédéric Bastiat det kärnfullt genom att helt enkelt säga att “Paris får mat”. För visst är det förunderligt att en storstad som Paris inte svälter trots att staden inte producerar någon mat? Tänk då att samma gällde också när Bastiat skrev. Paris var en storstad då också, men utan tillgång till modern teknik, transporter, osv. Ändå var det inte så att stadens invånare svalt. Och det var heller inte kungens eller statens förtjänst. Enskilda bönder producerade mat, som de sedan transporterade till stadens marknader, där de såldes. Vem sa till dem att göra detta? Vem berättade för dem hur mycket de skulle producera? Vem bestämde hur åkermarken skulle användas – och vilken åkermark som skulle odlas?

Svaret är: ingen.

Vi har blivit vana vid att det finns en mängd varor på butikshyllorna, att de aldrig verkar ta slut, att det hela tiden blir fler och bättre varor och tjänster att välja på. Och dessutom är de producerade i världens alla länder. Samtidigt kan vi köpa många av produkterna till en spottstyver. Utan att staten har skissat på produktionstekniker, leveranskedjor eller ens utnämnt vem som ska driva vilket företag. Det fungerar ändå.

Fungerar det perfekt? Nej, kanske inte. Men det går inte att förneka att det fungerar oerhört väl och att det är långt bortom vår förmåga att planera eller ens förstå alla de transaktioner som krävs för att helheten ska fungera. Inför detta bör vi förundras, inte leta fel och tro att vi enkelt kan korrigera dem på politisk väg.

Att en ekonomi inte är perfekt betyder att det finns möjligheter att göra den bättre – att skapa mer värde och dessutom tjäna en hacka själv. Det är så marknaden hanterar problem: genom entreprenörskap och profit. Det är dessutom helt frivilligt att ge sig på att försöka lösa problemen. För det är svårt och kostsamt. Det är mycket som kan gå fel.

Man måste ha rejäl hybris om man tror att man själv kan ersätta alla de miljontals om inte miljardtals människor som lägger manken till för att finna nya lösningar på problem och erbjuda dem på bästa möjliga sätt. Sådan hybris är inte en typ av ekonomisk förståelse utan dess raka motsats: oförståelse för vad som gör en ekonomi till det den är – och hur och varför den fungerar. För ekonomin är inte en maskin i behov av ständiga justeringar och någon som styr. Den är långt mer som en organism.