Efterfrågan skapar inte arbete
Det är nästan universellt accepterat idag att efterfrågan (läs: konsumtion) skapar arbetstillfällen. Den här övertygelsen stödjer den generella Keynesianska idén att regeringar bör “stimulera” ekonomin, antingen genom finans- eller penningpolitik, när den genomgår en recession.
Den fantastiska konsumtionen
I ett nötskal handlar idén om konsumtion som jobbskapare om att det behövs fler människor för att producera fler saker. Och, därför kommer fler människor kunna få ett jobb, tjäna egna pengar och därmed köpa ännu fler varor och tjänster. Med andra ord, det spelar ingen roll om staten ökar konsumtionen slösaktigt – till och med för lånade pengar – eftersom de ekonomiska hjulen börjar snurra och när tillväxten sedan ökar kommer vi kunna hantera både skuld och underskott. För att inte nämna det mänskliga lidandet genom ofrivillig arbetslöshet och fattigdom som dessutom undviks i en enda slag!
Statlig efterfrågan i en recession är därmed nästan en gratis lunch, en helt kostnadsfri lösning som vi verkligen måste använda oss av så mycket som möjligt. Så det är lätt att förstå varför Keynesianer är i bästa fall förvirrade av de som argumenterar mot statliga stimulanspaket, och gärna vill kalla dem “onda” för att de motsätter sig någonting så fantastiskt.
Trots att logiken är enkelt att följa, är problemet att argumentet baserats på helt galet felaktiga antaganden. Det finns ingen sådan relation mellan efterfrågan och arbetstillfällen som Keynesianerna tror är självklar.
Ekonomin baklänges
När man behandlar ekonomin som efterfråge-styrd spänner man kärran framför hästen. Det kan lätt hända när man inte inkluderar entreprenörskap eller har en uppfattning om vad entreprenörer gör i ekonomin, som vanligtvis är fallet i den moderna nationalekonomins modellerande. Om vi tänker på ekonomin som en jämvikt, då finns det ingen anledning att ens ta hänsyn till entreprenören. Därmed har nationalekonomi, som Schumpeter noterade, blivit Hamlet utan den Danske prinsen: ett perspektiv på ekonomin utan vare sig aktörer eller mänskligt handlade.
Men ett sådant mekanistisk synsätt på det ekonomiska systemet är nödvändigt för att ens kunna argumentera för statliga ingrepp som förbättrar det. Tvärtom kommer den ekonomiska organismen alltid att producera oförutsedda konsekvenser som underminerar sådana ingrepp och gör dem omöjliga. Dessutom, att se ekonomin som ett mekaniskt system är också helt nödvändigt för att konstruera och driva en socialistisk ekonomi; marknadssocialisternas försök att motbevisa Mises kalkyleringsargument tar underförstått det här perspektivet. Men Mises ursprungliga argument gör inte alls det, utan baserar sig istället på bilden av entreprenörer som de som driver marknaden framåt.
I en mekanisk bild av ekonomin som ett kretslopp blir “för lite” efterfrågan synonymt med allmän överproduktion, vilket i sin tur tvingar arbetsgivare till att minska på kostnader och säga upp personal. Det är inte så den riktiga ekonomin fungerar. Som Ricardo skrev, “det riktiga problemet är att man gör misstag i produktionen, inte bristande efterfrågan.” (Ricardo 1951-73: VIII: 277).
Entreprenörens roll
Ekonomer före den keynesianska vågen delade Mises förståelse av marknadsekonomin. Says Lag-forskaren Steve Kates menar till och med att denna våg handlade om att försöka göra nationalekonomi kvitt synen på marknadsekonomin som ett organiskt system. Det som driver ekonomin framåt är inte efterfrågan eller konsumtion, men entreprenörskap och produktion.
J.S. Mill skrev berömt att “efterfrågan för varor är inte efterfrågan för arbetskraft” (Mill [1871 1921:79) i sin fjärde fundamentala tes om kapital. Trots att detta påstående har debatterats flitigt och de flesta moderna nationalekonomer har svårt att förstå det, är det väldigt enkelt om man erkänner entreprenörers roll i ekonomin.
Så, vad är det entreprenörer gör? De producerar med förhoppning om att kunna sälja sina varor och tjänster i framtiden. Huruvida det “finns” en efterfrågan för varje entreprenörs åtaganden beror på folks värderingar av varorna när de väl förts till marknaden. Det beror också på vilka andra varor och tjänster de kan välja att köpa istället. Vad som också spelar roll är hur konsumenterna ser på världen överlag eftersom i vissa situationer tycker de att “spara” snarare än “slösa” är det bästa för dem.
Med andra ord, entreprenörer bär osäkerheten av sitt eget företagande. De försöker förutse hur konsumenterna kommer att värdera deras produkter och, baserat på detta, uppskattar ett pris. Det priset bestämmer därefter vilka produktionskostnader entreprenören rimligtvis kan förvänta sig att täcka, vilket betyder att entreprenörens verkliga val handlar om kostnadsstrukturen i produktion – priset är enbart en uppskattning av konsumenters värdering.
Efterfrågan spelar ingen roll
Vad detta betyder är att entreprenören spekulerar om en framtid där de erbjuder sina varor till försäljning. Följaktligen sker investeringen helt oavsett om det “finns” efterfrågan eller inte. Entreprenörer tar inte beslut baserat på vad som “finns” utan på vad de antar “kommer finnas” i framtiden. Produktion tar såklart tid, så vad som finns vid tiden för investeringstillfället är inte särskilt relevant för vad som kommer finnas när produktionsprocessen är färdig.
Det här försvagar fundamentalt den Keynesianska bilden av ekonomin, eftersom entreprenören kommer anställa människor innan någon ens är medveten om den – innan efterfrågan ens kan märkas av någon. Om entreprenören är framgångsrik, det vill säga när varorna är slutligen sålda till ett pris som täcker produktionskostnader, då finns det en relation mellan efterfrågan (för de varorna) och företagets vinst. Om entreprenören däremot misslyckas, vilket betyder att det inte finns tillräcklig efterfrågan och omsättning för att täcka kostnaderna, anställde företaget fortfarande arbetarna. Ja, om entreprenören inte tror att situationen kommer förbättras, kanske de arbetarna förlorar sina jobb. Men poängen är att jobben skapades oavsett om det senare fanns efterfrågan eller inte.
Exemplet med den framgångsrike entreprenören stärker faktiskt bara argumentet att efterfrågan inte skapar arbetstillfällen. Om entreprenören inser att en mycket större mängd varor efterfrågas än han hade hoppats på, skapar inte den efterfrågan extra anställning? Inte nödvändigtvis: det finns ingenting som säger att entreprenören måste anställa fler arbetare. Istället, om den här efterfrågan förutsetts fortsätta (alltså, än mer spekulerande om framtiden), kommer entreprenören att bygga ut sin produktion (investera). Det kan göras genom att helt enkelt förlänga och förbättra nuvarande produktionskapacitet, men det är mycket mer troligt att investering sker i automation. Högre volymer gör det lättare att täcka fasta kostnader (t ex maskin, lokal, teknik) och vinster kan vanligen ökas genom investeringar i fasta kostnader för att göra produktionen vid högre volymer mer effektiv. Dessutom, att anställa mer personal kräver också träning för de nya arbetarna – även det en fast kostnad entreprenörer behöver betala i förtid.
Även om vi struntar i möjligheten att kapital ersätter arbetskraft (genom att göra den mer produktiv) och istället antar att entreprenören helt enkelt bygger ut kapaciteten av den ursprungliga processen, fallerar trots det den Keynesianska efterfråge-drivna världsbilden. Investeringen för att öka produktionsvolymerna görs fortfarande i respons till uppskattad framtida efterfrågan – inte gentemot existerande efterfrågan.
Man kommer inte runt faktumet att produktion förekommer konsumtion på ett verkligt och fundamentalt sätt: entreprenören sätter igång produktionen innan de vet att de kommer kunna sälja de producerade varorna med vinst. Efterfrågan är ett möjligt utfall av entreprenöriell produktion, men inte tvärtom. Den förre anställer inte arbetskraft, men den senare gör.