Att förstå Ludwig von Mises ekonomi
Ludwig von Mises, en av de absolut främsta ekonomiska tänkarna på 1900-talet, var en teoretisk systembyggare. Det går en röd tråd genom alla hans verk, vilket enklast kan ses i hur idéerna i Theorie des geldes und der Umlaufsmittel (1922) får en bredare och klarare applicering i Die Gemeinwirtschaft (1922) och sedan uttrycks som klarast i Human Action (1949). Men detta gäller inte endast dessa tre verk utan samtliga av Mises texter, som bör läsas som bitar i det större systembygget. För att parafrasera en nutida österrikisk tänkare, Mises bör läsas med misesianska glasögon.
Delvis är det detta som gör det svårt för dem som studerat varken den österrikiska skolan eller Mises verk i detalj. Mycket av det som Mises och andra skriver framstår som ganska likt delar av den tekniska nationalekonomin. Endast detaljer verkar göra att “österrikare” skiljer sig från den ekonomiska mittfåran. Så vad är då anledningen till att se sig som en separat tradition?
Ekonomisk teori är en helhet
Anledningen är enkel: ekonomisk teori i den österrikiska traditionen är i mycket något helt annat än den nationalekonomi man får lära sig på universitetet. Det är ett logiskt stringent och deduktivt system bestående av härledningar som inte bara passar i helheten utan som är logiskt nödvändiga slutsatser. Ett sådant system har fördelen att det inte innehåller kontradiktioner utan är enhetligt, men dras samtidigt med problemet att det krävs en hel del kunskap innan man kan helt tillgodogöra sig teorin.
Det är just av denna anledning som kritiker sällan prickar rätt. Konstruktiv och genomtänkt kritik ska inte bara accepteras utan uppmuntras, men det är dessvärre sällan som österrikare behöver ta kritiken på allvar. Istället kan den ofta med lätta medel avfärdas som irrelevant eller baserad på missförståelse. Detta ses inte sällan av icke-österrikare som nonchalant eller som att österrikare är dogmatiska.
Men problemet är ofta att kritik som riktas mot österrikiska slutsatser sällan beaktar att slutsatserna är en del av helheten. En bit kan inte brytas ut ur helheten och analyseras separat, för varje bit – om den är korrekt härledd – följer av och är fullt kompatibelt med resten av det teoretiska systemet. Med andra ord, man måste förstå hur biten passar i helheten för att kunna kritisera den på ett rimligt sätt. Men detta sker sällan. Istället riktas allt som oftast kritik mot någon enskild del (eller till och med ett uttalande) av det österrikiska bygget och behandlas som vore det fristående.
Inte alltför sällan tolkas den dessutom utifrån kritikerns perspektiv, vilket betyder att kritiken egentligen går ut på att en logiskt härledd slutsats inte följer från andra premisser. Jo, det är ju en självklarhet. Men det är varken hederligt eller något att ägna alltför mycket kraft åt att bemöta, för sådan kritik har ingenting med österrikisk teori att göra.
Kritik av kalkyleringsproblemet
Som exempel kan nämnas de ständiga försöken att bevisa Mises fel vad gäller kalkyleringsproblemet. Detta handlar inte om huruvida man statistiskt kan räkna fram det pris som skulle råda när hela marknaden är i balans, vilket vissa hävdar, och det handlar inte heller om att det är “svårt” att få tag i all information som krävs för att göra beräkningar på samhällsnivå. Mises talade istället om hur en ekonomi kan inriktas mot att använda knappa resurser i nuet till att tillfredsställa behov i en oviss framtid. Det handlar alltså om att försöka finna den kollektivt bästa blandningen av gissningar och att finna ett sätt att fördela resurserna på ett så bra sätt som möjligt för att få bästa möjliga resultat.
Enda sättet att göra detta, enligt Mises, är att låta samhället vara involverat i en intellektuell arbetsdelning där de som är villiga att sätta sin egendom (och därmed framtid) på spel för att “testa” gissningar bryts mot varandra. När dessa spekulerande entreprenörer köpslår om de produktiva resurser som finns till godo så framstår en “social” värdering: de användningar som förväntas ge högst värde, även om det kan visa sig vara fel, blir dem som realiseras. Och eftersom det handlar om att spekulanterna investerar sitt eget kapital så får de också stå för konsekvenserna personligen. Med andra ord sållar processen agnarna från vetet, i det här fallet med resultatet att de gissningar som ger förväntat högst värde – och som spekulanterna själva är säkra på – är de som blir av.
Våghalsar kan satsa allt på ett osäkert kort, men kan bara göra så en gång. Förlust är alltså en minst lika faktor som profit eftersom det sållar ut dem som inte är tillräckligt bra på entreprenörskap och dessutom är anledning att skriva ner prognoserna till rimliga nivåer.
Men om man inte förstår Mises hela system är det svårt att finna vad som skulle kunna vara fel med teorin. Istället riktas kritiken mot tolkningar av vissa ord, som t ex ordet “kalkylering” som verkar syfta på att det är ett slags matematiskt problem – och därför borde kunna lösas med avancerad matematik och superdatorer. Eller också försöker man slå hål på enskilda uttalanden.
Ett exempel på detta är en artikel av den brittiska forskaren Andy Denis, som publicerade en artikel där han ansåg sig visa att Mises argument mot socialism stämmer men att slutsatsen att egendom måste vara privatägd inte följer logiskt. Denis hävdar att det är faktisk kontroll av produktionsmedel och inte formellt ägande som måste vara decentraliserad, men att detta inte betyder att samhället (staten) inte samtidigt kan äga allt.
Problemet med Denis analys är att han inte förstått den österrikiska teorin om marknaden som en process. Han ser entreprenörskap som ett slags svar på förändringar snarare än en skapande kraft, vilket gör att hela hans analys är fast i ett ekonomiskt system som inte expanderar utan är stabilt. Marknaden som Denis utgår ifrån är dynamisk, men bara inom fasta ramar: det kan inte ske innovationer eller värdeskapande annat än som omfördelning av befintliga resurser till lite bättre användning. Nya resurser skapas inte. Men detta rimmar illa med den österrikiska synen, där marknadens “gränser” hela tiden flyttas utåt och därmed möjliggör att fler behov och önskemål tillfredsställs.
Med andra ord faller Denis kritik på att han förvisso tagit Mises argument, men försöker analysera det mot bakgrund av andra premisser.
Aktiehandeln särskiljer marknad från socialism?
Ett annat exempel är Mises svar på frågan vad som krävs för att en marknad inte ska vara socialistisk. Svaret, en börs för aktiehandel, ska inte tas bokstavligt, för det är inte så att ett börshus och handel med något som kallas aktier räcker för att göra en ekonomi icke-socialistisk. Svaret ska ses mot bakgrund av Mises utveckling av kalkyleringsargumentet, och ur detta perspektiv fyller börshandeln funktionen att den genererar den samlade värderingen av samhällets produktionsenheter (företag). Med andra ord, aktiehandel är spekulanters placering av kapital i de verksamheter de anser ger bäst avkastning – alltså de som förväntas att bäst tillfredsställa framtida behov och önskemål.
Men det kräver att köpslåendet om aktier faktiskt görs mot bakgrund av en spekulativ värdering av företagen. För där så inte är fallet fyller aktiehandeln inte längre den funktion som för Mises var central för en fungerande marknad: genereringen av marknadspriser som reflekterar den sociala alternativkostnaden för produktionsmedlen. Så en helt automatiserad börs där handel helt eller i alla fall i stor utsträckning sker med hjälp av algoritmer, som mot basis av statistiska analyser av börskurser köper och säljer aktier (helt oberoende av företaget som man genom aktierna äger), genererar förvisso priser – men inte marknadspriser. Sådana algoritmgenererade aktiekurser är precis lika irrationella som en socialistisk centralplaneringskommittés tafatta försök att upprätta och justera prislistor, vilket var ett förslag till “lösning” på kalkyleringsproblemet.
De argument eller uttalanden som man vill analysera (eller kritisera) måste alltså ses i sitt specifika sammanhang. Detta gäller förvisso alltid när man ska kritisera snarare än raljera över något, men det är än mer viktigt i ett enhetligt deduktivt system där enskilda argument och förklaringar härleds logiskt från centrala axiom. Den österrikiska skolan både tål och bör välkomna kritik, men den måste göras på rätt sätt för att kunna tas på allvar.
Samma rekommendation bör också riktas till den som studerar österrikisk ekonomi och försöker förstå vad Mises egentligen menade. Det räcker inte alltid att läsa orden eller ens försöka sammanfatta argumenten i en bok, utan det kräver en djupare förståelse för helheten. Det kräver lite mer i början, men den som tar sig den tid som behövs belönas också rikligt. Genom studiet av österrikisk ekonomi får man en djupare förståelse för ekonomi och marknad än det är möjligt att tillgodogöra sig från de modeller som presenteras i universitetskurser och teorier inom nationalekonomins mittfåra.
En sann ekonom har en sådan djupare förståelse för hur ekonomi fungerar, vilket Mises benämnde begreifen för att kontrastera mot Webers mer luddiga term verstehen, snarare än teknisk förmåga till matematiska analyser.