Människan mot naturen?
Den moderna miljörörelsens stora problem är att den är baserad på ett grundläggande fel: den ställer människa mot natur snarare än talar om människan som en del av den. Delvis bottnar detta i oförneklig mänsklig hybris. Delvis vittnar det om ekonomisk oförståelse.
Människan har länge ansett sig stå i särställning. Vi är inte skapade av naturen eller som en del därav, utan är skapade till guds avbild (som det heter i bibeln). Ända fram tills Darwins dokumenterade upptäckt levde människan förvisso av naturen, men var i övrigt separat. Naturen fanns till för oss, men vi var varken en del av den eller ett resultat av naturliga processer.
Efter Darwin handlar det snarare om att människan “stör” naturliga processer och ruckar naturens känsliga samband och beroenden ur balans. Med andra ord är vi fortfarande i en klass för sig, men snarare än högre stående är vi att betrakta som lägre. Men det är egentligen samma feltänk som förr: en syn på naturen som en helhet, i modern tappning inte sällan målad i rosenskimrande färger, och människan som något annat, fritt stående.
Miljörörelsen upprätthåller därmed synen baserad på mänsklig hybris. Men den utmålar dessutom människan som det största – om inte enda – hotet mot naturen, som en destruktiv kraft som riskerar att förstöra “planeten”. Inte sällan härleds hotet till egenskaper som sägs vara typiska för människan (men sällan tillskrivs djuren) såsom girighet, småsinthet och våldsamhet.
Faktum är, hävdas det ofta, att människan är så girig att hon inte kan hejda sig, utan överutnyttjar och förstör naturen och dess överflöd. Därmed förstör hon också förutsättningarna för sin egen hälsa och existens. Vi har trots allt bara en planet, så det är verkligen inte rimligt att konsumera som om vi hade flera.
Det är lätt att avfärda människans framfart på sådana grunder, men det är inte speciellt smart. Vår “framfart” står nämligen inte i kontrast med naturen eller miljön, utan sker i samspel med densamma. Men för att se detta måste man ha grundläggande förståelse för ekonomi, vilket miljörörelsen nästan helt saknar, samt försöka förstå hur verkligheten faktiskt ser ut snarare än att peka på enstaka exempel som verkar bekräfta ens bias.
Visserligen har människan åsamkat en del skada på djur och natur. Men det är svårt att tänka sig någon art som lever utan att han någon påverkan alls. Med andra ord måste det jämföras med vad vi faktiskt har åstadkommit. T ex är vi idag nära åtta gånger fler människor än Malthus bensäkert uttalade skulle leda till utbredd svält – dessutom långt rikare. Och vi är feta och övergödda snarare än undernärda, så tillgång på mat är inte ett egentligt problem.
Men det är faktiskt mycket bättre än så. Den ekonomiska tillväxt som miljörörelsen ofta och gärna motsätter sig går inte på tvärs med orörd natur och hälsosamma ekosystem. Det är tvärtom: ekonomisk tillväxt betyder att vi skapar mycket mer värde med mindre medel. Inte nödvändigtvis fler prylar, utan bättre och mer värdefulla sådana. Och inte med större åtgång av naturresurser, utan med mindre. Att definiera tillväxt på annat sätt är helt orimligt. (Med andra ord: att definiera tillväxt som BNP, såsom ofta görs inom politiken, är direkt kontraproduktivt.)
Dessutom är det inte marknad, ekonomi och produktion som står för miljöhoten. Den absolut största miljöboven är staten samt av företag som av staten getts rätt att skövla, förstöra och förgifta utan konsekvenser.
Om man vill stoppa miljöförstöringen och säkra ekosystemens fortlevnad finns det alltså två saker som borde vara överst på listan: mer tillväxt, som betyder mindre utsläpp och slitage på naturen, och mindre statligt inflytande över ekonomi och samhälle.
Men miljörörelsen, envist fast i den förlegade synen på människan som i det närmaste fristående från naturen, och dessutom med ekonomisk okunskap i överflöd, inte bara missar dessa uppenbara lösningar. Den gör precis tvärtom: kräver mindre tillväxt och mer stat. Resultatet är en miljörörelse som ropar varg samtidigt som den slår sig för bröstet – men som egentligen bara står i vägen för en verklig lösning.