Vad staten fruktar
Det staten fruktar mest av allt är, såklart, alla reella hot gentemot dess makt och existens. En stat kan huvudsakligen förgöras på två vis: (a) genom att den erövras av en annan stat, eller (b) genom att dess egna medborgare störtar den – i korthet, genom krig eller revolution. I egenskap av att vara de två avgörande hoten kommer krig och revolution alltid att tillägnas makthavarnas ansträngningar och propagandakampanjer. Som vi noterat tidigare måste staten på något sätt övertyga massorna att komma till statens försvar i tron att de därmed försvarar sig själva. Felslutet i detta resonemang uppenbaras när de som vägrar “försvara” sig själva tvångsinkallas till statens militär, vilket vi knappast behöver nämna att de inte får något försvar mot.
I krig vidgas statens makt till dess absoluta gräns. Under slagorden “beskydd” och “krissituation” kan staten utsätta folket för tyranniska åtgärder som i fredstid skulle ha mötts av folkligt motstånd. Krig gynnar därför staten på många sätt, och alla moderna krig har sannerligen ålagt de krigande befolkningarna bördan av en större stat. Krig ger dessutom staten chansen att erövra nya landytor som den kan utöva sitt våldsmonopol över. Randolph Bourne hade rätt i att “krig är statens hälsa”, även om enskilda stater kan skadas eller stärkas av krig.1
Låt oss testa hypotesen att staten huvudsakliga intresse är att skydda sig själv snarare än dess befolkning genom att ställa frågan: vilken kategori av brott är staten mest intresserad av att utreda och bestraffa, brott mot privatpersoner eller brott mot staten själv? De mest allvarliga brotten enligt staten är nästan aldrig brott mot person eller egendom, utan angrepp riktad mot de egna intressena, såsom högförräderi, desertering, vapenvägran, sammansvärjning mot staten, härskarmord och ekonomiska brott mot staten såsom penningförfalskning eller skattebrott. Jämför även den energi som läggs i jakten på en polismördare med hur staten agerar när vanliga medborgare mördas. Ändå uppfattas, konstigt nog, denna prioritering av statens egna intressen framför allmänhetens intressen av få människor som oförenliga med dess påstådda raison d’etre.2
Vi har sett att de intellektuellas stöd är livsviktigt för staten, och detta inkluderar även stöd mot de två största hoten. Läs därför, om de amerikanska intellektuellas roll i USA:s intåg i första världskriget, Randolph Bourne, “The War and the Intellectuals,” i The History of a Litterary Radical and Other Papers (New York: S.A. Russell, 1956), s. 205-22. Som Bourne påpekar är det vanligt att de intellektuella bildar opinion för staten genom att styra all diskussion så att den enbart handlar om statens grundläggande verksamhet, för att sedan avfärda all fundamental eller fullkomlig kritik av detta.↩︎
Som Mencken så oefterhärmligt formulerar det:
Detta gäng (“de utsugare som utgör staten”) är sånär immunt mot bestraffning. Deras värsta fall av utpressning, även när privat vinst är deras enda motiv, kan inte straffas enligt våra lagar. Sedan republikens födelse har endast ett dussintal av dess medlemmar åtalats och endast ett fåtal obetydliga underhuggare fängslats. Antalet som sitter inlåsta på Atlanta och Leavenworth för att ha rest sig mot regeringens utpressning är alltid tio gånger större än antalet statsanställda som sitter dömda för att ha utnyttjat skattebetalarna för egen vinning. (Mencken, A Mencken Chrestomathy, s. 147f.)
För en inlevelsefull och underhållande beskrivning av det bristande skydd av sin frihet individen har gentemot sina “beskyddare,” se H.L. Mencken, “The Nature of Liberty,” i Prejudices: A Selection (New York: Vintage Books, 1958), s. 138ff.↩︎