När psykologer låtsas göra ekonomi
Precis som nationalekonomer under 1900-talet expanderade sitt spelfält på andra discipliners bekostnad har psykologer börjat utmana nationalekonomer inom ekonomi. Men det går inget vidare. De blir förvisso kändisar och säljer böcker, men kunskapandet är i bästa fall undermåligt. Och blandat med politik blir det till och med farligt.
Med missuppfattning som startpunkt
Beteendeekonomi är en relativt ny inriktning inom nationalekonomi som har sina rötter i psykologi. Den har kommit att lysa allt starkare på den nationalekonomiska stjärnhimlen och har till och med tilldelats nobelpris (egentligen Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne). Två stycken, faktiskt. (2002 och 2017.)
Den enkla poäng som beteendeekonomerna gör är egentligen samma som nästan alla nydanande nationalekonomiska inriktningar och specialiseringar: de gör avsteg ifrån något grundläggande antagande i vanliga modeller och hittar att något intressant uppkommer som resultat. Det är så man nådde framgång inom transaktionskostnadsekonomi, till exempel, där man gjorde avsteg från modellen perfekt konkurrens genom att istället anta att det är kostsamt att genomföra transaktioner. (Detta tilldelades nobelpris 1991, 1993 och 2009.)
Beteendeekonomer ger sig istället på ett grundantagande om människans rationalitet. Men istället för att, som transaktionskostnadsekonomer, arbeta inom nationalekonomins ramar så anser man sig istället vara kritiker. Det handlar inte om att “tänk om vi inte är helt rationella” utan om att arrogant avfärda antagandet som falskt. För inom psykologi är det ju välkänt att människor inte är rationella. Hela vetenskapen sysslar ju med bias av olika slag.
Att arrogans gärna följer ignorans är antagligen det som beteendeekonomerna bevisar bäst. För nationalekonomi utgår inte ifrån att varje människa har gudomlig kunskap och är hyperrationell. Däremot finns det modeller som försöker räkna ut hur en ekonomi skulle se ut om den maximerades. Och mot denna utopiska modell kan sedan verkligheten jämföras för att identifiera var det finns förbättringspotential.
Visserligen finns rejäla problem med sådana uträkningar (och österrikiska ekonomer sysslar inte med sådant), men det är inte detta beteendeekonomer attackerar. De attackerar halmgubben att nationalekonomer tror att människor är hyperrationella. Med andra ord: de hittar på. Eller möjligen: missförstår medvetet.
Populärpsykologi istället för kunskapande
Med denna missuppfattning som utgångspunkt hittar beteendeekonomer på experiment där man kan påvisa hur irrationella vi människor verkligen är. Visserligen kan man genom att utsätta människor för artificiella miljöer påvisa nästan vad som helst. Men det är så man gör psykologi.
Mest iögonenfallande (och oftast nämnda av beendeekonomerna själva) är de experiment som verkar bevisa att nationalekonomi inte stämmer. Detta gäller t ex den så kallade endowment effect, eller att vi verkar värdera något högre om (och för att) vi äger det. Det verkar gå stick i stäv med den värdering av varor (på marginalen) som nationalekonomer kan räkna fram i sina ekvilibirummodeller.
Beteendeekonomer slår sig därför på bröstet och säger sig ha hittat ytterligare en irrationalitet. För varför skulle vi värdera en vara högre bara för att vi äger den? Galet!
Denna vår påvisade galenskap blir sedan material inte bara för akademiska uppsatser utan blir också populärvetenskapliga böcker (som säljer bra) och talarturnéer. Det ligger mycket pengar i att kunna visa på människans brister.
Missuppfattning som slutsats
Men stämmer det att vi är så irrationella? Nej, inte i den meningen som beteendeekonomernas experiment sägs visa. Dessa grundar sig nämligen oftast på att man missförstått eller helt enkelt förvanskat vad nationalekonomi visar.
Endowment effect beskrivs så här i en artikel från Vanderbilt University, ett välrenommerat amerikanskt universitet:
Ny forskning kan förklara varför vi ibland övervärderar saker vi skaffat - irrationellt mycket - avsett sakernas marknads- eller sentimentala värde. Det här fenomenet kallas endowment effect och forskare har länge varit förbryllade över varför det händer och varför effekten är så olika stor. Den är viktig att förstå, emellertid, för endowmen effect kan få oss att ta oförutsägbara ekonomiska beslut och har långtgående implikationer för lagar, marknader och ekonomi.
Såsom ofta är fallet så går experimentet ut på att man låter studenter i ett lab “köpa” en vara och sedan erbjuder att köpa tillbaka varan. Om de inte går med på att sälja tillbaka till det pris de betalade, så dras slutsatsen att de värderar varan mer när den är i deras ägo än när de köpte den.
Vad är felet då? Jo, att man utgår ifrån att ett pris är en värdering, vilket inte är fallet. Visserligen betyder modellen perfekt konkurrens att det inte finns några vinster, men vi lever inte i en sådan värld (och i en sådan värld finns ju heller ingen anledning att köpa något). Anledningen till att vi köper något är ju att vi värderar det vi får högre än det vi ger upp (det vi betalar) – dvs vinst.
Om jag betalar 20 kr för en mugg så är det inte för att muggen “är värd” 20 kr, utan för att den är värd mer. Annars skulle jag inte betala 20 kr. Att jag då i nästa stund inte går med på att sälja tillbaka den för 20 kr är inte en mystisk psykologisk “effekt” eller en bias, utan helt uppenbart. Eftersom jag de facto värderade muggen över 20 kr och därför köpte den så skulle jag ju förlora på att sälja den för samma summa.
Nonsens som argument för makt
Men det säljer bra att hävda att man hittat problem. Och beteendeekonomer har lyckats bra i sin marknadsföring.
Dessvärre handlar det inte bara om att beteendeekonomerna vill sko sig själva genom att sälja böcker, hålla dyra tal och bli kändisar. De uppvaktar politiska beslutsfattare också och använder sina resultat till att påverka staten. Som resultat får vi lagar baserade på konceptet puffning (att man ska puffa folk i rätt riktning, t ex att ställa den ohälsosamma maten på bufféer på de mest svåråtkomliga platserna, t ex bakom salladen) och som syftar till att korrigera våra bias – för vårt eget bästa.
Med andra ord tas den populärpsykologiska missuppfattningen av ekonomi som intäkt för paternalism och blir, i förlängningen, grunden för centralplanering av vår vardag. Politikens bias är att den tar de medel som står till buds för att öka sin makt och sitt inflytande, oavsett om medlen är bra. Men på detta kommer vi knappast få se några beteendeekonomiska experiment.