Hotar robotarna jobben?
Det talas ofta om hur robotar kommer att ta över. Inte minst utvecklingen av artificiell intelligens kommer, hävdas det, att göra människan överflödig. Eller, mer dystopiskt, maskiner kommer att ersätta oss både som arbetskraft och befolkning. Men det ekonomiska argumentet håller inte. En framtid med långt gången automatisering kommer inte att vara en framtid med hög arbetslöshet, utan snarare med högt välstånd.
Innovationer och jobb
Påståendet att innovationer, framför allt automatisering av produktion, utgör ett hot mot jobben och därmed människors levebröd är inget nytt. Rädslan för det har funnits så länge det funnits innovationer. Delvis är det en skepticism gentemot det nya, men innovationer skapar också osäkerhet. Notera att “luddit” ursprungligen var benämningen på de maskinstormare som på 1800-talet bröt sig in i fabriker för att förstöra maskiner. Dagens betydelse ‒ att vara allmänt teknikfientlig ‒ följer därav.
Men om innovationer och automatisering hade lett till ihållande arbetslöshet så hade vi redan sett det. Världens befolkning är långt större än förr, så om automatisering verkligen minskade antalet jobb så skulle vi ha enorm arbetslöshet. För knappa 100 år sedan fanns två miljarder människor ‒ idag nästan åtta. Men arbetslösheten är relativt låg. Den är i alla fall inte i närheten av vad den borde vara om automatiseringskritikerna hade haft rätt.
Innovationer har med andra ord inte historiskt orsakat långtidsarbetslöshet. Det finns många, många fler jobb idag än för ett sekel sedan. Förvisso innebär automatisering av en viss arbetsuppgift att den framledes kommer att utföras av maskiner snarare än människor. När bilen blev ett vanligt färdmedel försvann arbetstillfällen inom drosktillverkning och hästskötsel. Idag finns väldigt få sådana arbeten kvar.
Så var tog alla drosktillverkare och hästskötare vägen? Den större delen av svaret, inte minst på sikt, är att nästan ingen efter bilens lansering utbildat sig till eller på annat sätt siktat på sådana karriärer. Det finns helt enkelt ingen (eller i alla fall väldigt liten) efterfrågan på sådana tjänster, så det är få som ger sig på att skaffa sådana kunskaper. De är helt enkelt inte en framkomlig väg för den som vill tjäna sitt levebröd. Och det, i sin tur, är ett resultat av att konsumenter vill ha annat än hästar och droskor.
Men de som arbetade med detta när Henry Ford fick genombrott med T-Forden? Jo, de blev förstås arbetslösa. Många av dem kunde dra nytta av sin erfarenhet i nya jobb, t ex i produktion av bilar och tåg, medan andra behövde utveckla nya kompetenser för andra arbeten. Sådan omställning kan vara jobbig för individen, men är mestadels relativt kortvarig. Det är inte en anledning till att stanna utvecklingen. Inte heller behöver politiken “skydda” sådana jobb. Om drosktillverkare och hästskötare hade haft tillgång till politiska makthavare så hade vi antagligen fortfarande åkt häst och vagn. Eller i alla fall inte åkt bil, för den hade sannolikt förbjudits för att skydda jobben i drosknäringen.
Jobb är en resurs
Problemet med resonemanget att jobb bör eller måste skyddas är att det är upp-och-ner. För jobb är inte ett mål utan ett medel. Det är så vi tjänar pengar att spendera på det vi vill ha, men det är också så vi producerar allt det som vi sedan kan köpa.
Ett annat sätt att uttrycka detta på är att jobb är en del av produktionsprocessen. För att vara noga är jobb det sätt som arbetstagare bidrar till produktion av varor som konsumenter får nytta av. Som vi vet är värde just konsumenters nyttjande av varor och tjänster för att tillfredsställa sina önskemål. Det är alltså hos konsumenten som värde uppstår. Entreprenörer gissar priset de kan ta för den vara eller tjänst de vill erbjuda, vilket ligger till grund för hur mycket de är villiga att betala för de resurser som krävs i produktionen.
Med andra ord finns arbetstillfällen – och möjligheten att betala lön – för att det finns entreprenörer som väljer att investera i produktion av varor och tjänster som konsumenter kommer att kunna dra nytta av. När konsumenter såg större nytta i att köpa en automobil än att åka droska dragen av häst så sjönk värdet av det senare snabbt. Och det sjönk till nära noll, för bilar gav så mycket mer nytta att få (om ens någon) efterfrågade droskor. Att då skydda jobben i drosktillverkning är alltså motsatsen till produktion – det är värdeförstöring.
Förstörelsen sker dessutom dubbelt, för å ena sidan tillverkas sådant som konsumenter egentligen inte vill ha (inget värde skapas) och å den andra så går produktiva resurser till nollvärdesproduktion när de kunde ha använts till att producera något annat. Vilken värdeskapande produktion kunde droskingenjörer ha använts till istället? Kanske kunde de ha bidragit till bil-, tåg- eller flygplanstillverkning. Den produktionen uppstår inte om man skyddar droskproduktionen.
Ekonomiskt sett måste vi alltså se jobb (egentligen arbetskraften) som en resurs. Det är viktigt att använda resurser på bäst sätt, det vill säga på det sätt som skapar mest värde. Allt annat är en förlust och innebär därmed minskat välstånd framöver.
Maskinerna tar över ekonomin
Automatisering framställs dock sällan som ett problem med värdeskapande. Snarare är det ju tvärtom: automatisering minskar kostnaderna, ökar kvaliteten (i alla fall på sikt) och gör således att bättre produkter kan erbjudas till lägre priser. Detta håller nog de flesta med om.
I kritiken av teknikutvecklingen har det till och med hävdats att artificiell intelligens just för att den är produktiv kommer att ta över ekonomin. För om robotar kan bygga nya robotar och öka sin egen kunskap, vad är människan annat än i vägen? Vi är ju inte ens värda att använda som slavar i en värld med tänkande maskiner, som trots allt är bättre än oss på nästan allt: de kan arbeta utan rast, de gör inte fel, de är starkare och snabbare, osv.
Men det är ett argument som helt missar vad en ekonomi är. Det råder ingen tvekan om att maskiner kan (och bör) ta över själva produktionen, vilket skulle frigöra en massa tid för oss alla. Men direkt produktion är inte ekonomi ‒ det är resultatet av ekonomi. Den egentliga ekonomin handlar om att finna rätt användning för våra knappa resurser. Med andra ord handlar det om vad som ska tillverkas, hur det ska tillverkas och för vem. Värde, som sagt, uppstår i användning av de varor och tjänster som producerats. Värdet är personligt och möjliggörs genom produktion av varor och tjänster.
Robotar och automatisering kan minska kostnaderna i produktionen av varor och tjänster. Men robotar kan inte lista ut vad som bäst gagnar framtida konsumenter. De har inte och kan heller inte få den mänskliga fantasi om vad som är möjligt – och, än viktigare, vad som är värdefullt – för människor. De kan heller inte räkna ut hur detta ska produceras på ett ekonomiskt sätt, det vill säga alternativkostnaden (värdet av vad som annars skulle kunna produceras). Maskiner kan förfina, effektivisera och utföra produktionsprocesser. Men de kan inte skapa något nytt med ambitionen att tillfredsställa människor, för det kräver mycket mer än kraft att behandla data eller dra slutsatser om vad som skett historiskt. Det kräver fantasi, empati och förmåga att föreställa sig det som inte finns. Det kräver inlevelse i hur människor har det, kommer att ha det och vad de kommer att finna värde i. Detta kan inte maskiner göra.
Med andra ord: entreprenörskap är det sant mänskliga, som ger utlopp för vår skaparkraft och ställer idéer om framtiden mot varandra i decentraliserad, rivaliserande konkurrens. Denna process bestämmer vad som produceras.
Men om det inte finns jobb längre?
Men alla varken kan eller vill vara entreprenörer. Det som framhävs som det egentliga – och svårlösta – problemet med automatisering är om maskinerna “tar över” och arbetskraft inte längre behövs. I så fall kommer ju ingen (eller i alla fall väldigt få) att tjäna pengar och hur ska de då försörja sig?
Det är en relevant fråga, men långt ifrån så problematisk som den låter. För om produktionen automatiseras och utförs av maskiner så betyder det att kostnaden faller. Den kommer antagligen att falla dramatiskt, vilket betyder att också priserna faller rejält. Det blir alltså mycket billigare att leva.
När det blir billigare att leva så krävs mindre lön för att leva ett gott liv. Med ökande produktion och sjunkande priser kommer det dessutom att krävas allt mindre pengar för att upprätthålla sin levnadsstandard över tid. Det betyder i sin tur att vi kan jobba mycket mindre samtidigt som vi har råd att leva (mycket) bättre liv. För det finns ingenting som tyder på att vi kommer att behöva arbeta 40 timmar eller mer i veckan i framtiden. Snarare kan vi förvänta oss större köpkraft och mer tid till sådant som hör till livets glädjeämnen.
Framtiden skulle alltså kunna se ut lite som i den tecknade serien The Jetsons. Ekonomiskt sett är det inte bara realistiskt utan till och med troligt, för det är kostsamt att ha människor att producera varor. Människor är mer värdefulla som idésprutor och problemlösare än som ren arbetskraft. Maskiner gör detta bättre och billigare. Och maskiner är långt sämre på det kreativa arbete som krävs för att utröna vilken produktion som kommer att vara värdefull för människor (som vi såg ovan).
Fast det löser ju inte problematiken med att tjäna de pengar som krävs för att köpa de (allt billigare) produkterna. Någon slags inkomst måste väl folk ha? Givetvis är det så! Men att produktionen sköts av maskiner betyder inte att det inte finns värde i det människor gör bättre. Framtidens arbeten kommer på sikt att finnas inom entreprenörskap såsom nytänkande innovation, problemlösning, design och allt annat som föregår produktion.
Det betyder inte att alla måste vara genier, utan tvärtom innebär välståndet att man kan tjäna pengar på utveckla och utöva sina egna specialintressen. Kultur och nöjen kommer att vara en framtidsbransch. Sådant som bevarande och utförande av gamla traditioner, hantverk, hemslöjd osv är sådant som människor anser är värdefullt. Med högre levnadsstandard kommer fler att lägga både tid och pengar på sådana värden, vilket betyder att man kommer att kunna tjäna ett gott levebröd på det. Man kommer alltså att kunna ha som levebröd att vara aktiv hemslöjdsföreningen eller att göra träsniderier, till exempel.
Den mänskliga kontakten ska heller inte underskattas som värde. Vi bör förvänta oss fler jobb inom tjänsteyrken och överallt där vi finner ett värde i att ha kontakt med en människa. Även om operationer på sjukhus antagligen kommer att utföras bättre av maskiner, så är det inte så kul att vakna efteråt ensam bland maskiner. Den mänskliga omtanken är värdefull just för att den är mänsklig. Kanske kommer det inte att finnas framtida mänskliga kirurger men mänskliga sjuksköterskor?
Det finns redan i flera branscher ett alternativ att betala extra för få att tala med en riktig människa istället för ett automatiserat system. I till exempel resebranschen kan nästan alla enkelt boka sina egna resor på internet, men det går också att betala extra för att få det ordnat av en människa: en personlig concierge. Detta ska inte underskattas ‒ vi uppskattar mänsklig kontakt och “the human touch”. Framtidens arbeten kommer att finnas också i denna kategori, där människor agerar “ansikten” utåt för automatiserade tjänster och upplevelser som utvecklats av människor. Människor står för värdeskapandet, men själva produktionen utförs av robotar.
Kort sagt, det kommer inte finnas någon brist på arbetstillfällen. Men att arbeta kommer inte att handla om fysisk produktion utan om värdeskapande. Många kommer att kunna skapa sina egna arbeten inom sådant de är intresserade av ‒ varje intresse och hobby är ett potentiellt levebröd. Resan dit går via mer automatisering och innovation, inte mindre.