Innovationer - kan vi få för mycket av det goda?
Staten satsar gärna på att skapa mer innovationer och mer entreprenörskap. Ingen har trots allt så stora ekonomiska muskler som staten, så nog verkar det rimligt om staten går in där marknaden inte levererar. Som t ex när innoverandet börjar tryta. Eller när vi bara behöver lite mer fart i ekonomin. Med lite mer pengar, kanske t o m öronmärkta för innovationer, kan ekonomin ges en spark i baken så att den kommer igång och producerar både jobb och välstånd. Eller?
Det här med knapphet
Nej, det är dessvärre inte så det fungerar. Statens investering låter nog rimlig i de flestas öron, i alla fall till en början, men om man tänker på det en stund så låter det som att vi får något gratis. Det är lite magi över det. Och det är faktiskt vad det är. Eller i alla vad vad man lovar.
Situationen som staten med extra investeringar (bidrag, investeringar, stimulans, osv) försöker fixa är en där entreprenörer och företag inte självmant vill investera i innovationer. De vill i alla fall inte göra det i tillräcklig utsträckning (tycker politikerna eller tyckarna). Men i så fall är ju den rimliga frågan: varför vill de inte investera i innovationer? Och om staten anser sig kunna göra det bättre, vad är det i så fall som gör att politikerna ser möjligheter som entreprenörerna inte ser, trots att entreprenörerna själva tjänar pengar på att hitta just sådana möjligheter?
Det är frågor som sällan ställs och därför inte får några svar. Men även om de ställts så hade det varit svårt att hitta några rimliga svar. För det är precis så fånigt som det låter.
Problemet är ju inte bara att det kanske (eller inte) finns möjlighet att skapa värde som ingen sett, utan också att det kräver resurser. Resurser är inte pengar, utan allt annat: material, transporter, arbetskraft, kunnande. Om det nu finns en möjlighet att skapa värde så måste resurser tas någonstans ifrån för att istället användas till innovationen. Med andra ord: den egentliga kostnaden för innovationen är det som vi inte längre kan få - för att vi använt resurserna till något annat.
Denna alternativkostnad är den sanna ekonomiska kostnaden, för det är bara genom att jämföra värdet av alternativen som man kan se vilket av alternativen som får bäst resultat. Och för att vi inte har oändligt med resurser, så vi måste försöka använda dem på ett bra sätt. Det är det ekonomi handlar om.
Men om resurserna bara ligger där?
Frågan är då om inte staten kan gå in och se till att investeringar sker om det trots allt finns resurser som inte används. För om entreprenörer av någon anledning inte investerar men heller ingen använder resurserna, då kan vi ju göra bättre. Med andra ord kan vi få något gratis?
Nej, så är det inte heller, för det är inte så att alla resurser används just i nuet för att skapa värde precis nu. De flesta investeringar sker på sikt, kanske på lång tid, som när vi sparar till pensionen. Att vi sätter in pengar på kontot varje månad betyder inte att vi “förlorar” pengarna utan att vi anser att de gör större nytta för oss senare i livet. Det är samma i ekonomin som helhet. Mängder av resurser som ser ut att inte användas är på väg någonstans och är tänkta att användas till något när och där de kan göra bättre nytta.
Åkermark som ligger i träda är inte en förlust, utan en investering i bättre bördighet nästa år. Träd som planterats men som inte omedelbart skövlas är inte en förlust, utan är en investering i mer och bättre timmer om några år. En cabriolet som köps i november och ställs i garaget är inte en förlust, utan en investering i härlig bilsommar. En industritomt som står öde är inte en förlust, för den som äger den ser större värde i att inte göra något för tillfället än alla alternativ som faktiskt finns (bygga lokaler, en parkering, eller sälja den, till exempel).
Faktum är att den som äger resursen alltid har en alternativkostnad. Den som köper en bit mark och inte gör något med den, gör så för att det är bästa alternativet - i alla fall som det ser ut just nu. Om det finns bättre användning för marken som ägaren inte sett, så är det fritt fram att erbjuda denne att köpa den. Och om den som tänker sig annan användning för marken förväntar sig att det är mycket mer värdefullt, då kan man ju också erbjuda ägaren mer. På det sättet vinner alla inblandade och resursen kommer till bäst användning.
Men ofta handlar det om att resurser som ser övergivna och oanvända ut egentligen är tänkta till något annat. Tiden kanske inte är rätt just nu men förväntningen är att just den resursen kommer att vara extra värdefull om ett par år. Kanske väntar man sig att det kommer att byggas en väg i närheten, som gör platsen perfekt till en framtida vägkrog. I så fall är det högsta värdet av den att inte göra något just nu och istället investera i den när den gör bättre nytta. Att bygga vägkrogen nu och låta den stå tom tills vägen byggts är ingen vettig användning av resurser.
Att i detta läge kräva att resurser som är tänkta till framtiden ska användas nu istället är en förlust. Det vi förlorar är just värdet vi hade fått i framtiden - som den som äger resursen förväntar sig är högre (ofta till och med mycket högre, eftersom de anser att det lönar sig att vänta). Alternativkostnaden gäller alltså även över tid.
Men innovationer?
Men innovationer är ju annorlunda, för de skapar bra saker som inte funnits tidigare. Det är inte bara resurser som används i produktion, utan innovationer blir helt nya produkter och tjänster som vi inte kunnat tänka oss tidigare. Så nog är det väl bra med fler innovationer? Om marknaden inte innoverar så kommer ju ekonomin inte att växa, i alla fall inte lika snabbt som annars. Så om staten går in och satsar på innovationer så får vi alla mer, helt enkelt!
Nej, resonemanget är inte annorlunda bara för att det är innovationer. För innovationer har också en alternativkostnad, både i nuet och över tid. De kräver också resurser, som måste tas från någonstans. Det som driver entreprenörer till att hitta på nya produkter och tjänster är att de gissar att konsumenter kommer att gilla det nya mer än det som de redan erbjuds. Det är därför det finns vinst i att skapa nya produkter och förbättra gamla.
Det låter som att det skulle vara bra när vi säger innovationer. För det är ju innovationer som vi har att tacka för det mesta som vi drar nytta av i våra liv. Då borde fler innovationer vara bättre.
Men de flesta innovationer faller inte väl ut. De allra flesta misslyckas. Och då är det entreprenören själv som står för kostnaden. Av den anledningen investerar de inte i vad som helst, utan det måste finnas en rimlig chans att det fungerar - de måste verkligen tro att det kommer att gå bra. Och dessutom måste de anse att vinsten kommer att bli tillräcklig för att risken ska vara värt det. Det är den grundläggande kalkylen som varje entreprenör gör.
Kalkylen handlar inte bara om huruvida det finns pengar att tjäna, utan också om alternativkostnaden. Kommer det att skapa tillräckligt värde givet alla andra alternativ som finns? Entreprenören skulle ju kunna välja att istället ta ett tryggt jobb med stadig inkomst och sälja resurserna till någon annan. Jämfört med detta, är det värt besväret - och risken - att satsa på en innovation?
Bara entreprenören kan göra den kalkylen och bara för sig själv. Och den baseras på en uppskattning om vad konsumenter vill se och hur mycket det kan tänkas vara värt. Det är konsumentnyttan - kundens alternativkostnad i köpetillfället - som bestämmer värdet av investeringen. Det är är marknadens alternativkostnad som bestämmer hur mycket entreprenören måste erbjuda ägarna av de resurser som krävs för innovationen. Och det är entreprenörens alternativkostnad som bestämmer om hela projektet är värt det för denne.
Det är det som är problemet när staten säger att det ska vara mer innovation. För de skjuter till pengar och - ibland - resurser, vilket ruckar balansen i alternativkostnader. Med statens investering blir det, relativt sett, billigare att satsa på innovation än att producera annat som mat, hus- och vägbyggen, elektricitet osv.
Resultatet blir att vi får mer av innovation men mindre av annat. Om detta skett genom vanligt entreprenörskap så hade det varit för att entreprenören gjort en kalkyl och sett vinstmöjlighet i det. Med andra ord: entreprenören förväntar sig att konsumenter kommer att få mer nytta av det nya än av det gamla.
Men i det här fallet gör staten att det blir artificiellt mer lukrativt med innovation, vilket gör att vi istället för mindre av det andra - sådant som vi egentligen värderar högre. Och så får vi mer av innovationer som entreprenörer tidigare inte ansåg var värt det. Det är alltså innovationer som är ännu mer riskabla och som konsumenter inte drar lika mycket nytta av som de som hade skett ändå.
Det finns helt enkelt inga enkla lösningar, även om politiken vill låta påskina att så är fallet. Det är inte gratis oavsett hur fina löftena låter. Och innovation är inte annorlunda, utan det är - ekonomiskt sett - som vilken produktiv investering som helst. Vi kan, helt enkelt, få för mycket av det goda. Och då kostar det mer än det smakar.