Vad staten inte är
Nästan alla är av åsikten att staten är en institution som förbättrar samhället. Vissa tänkare vördar den som närapå gudomlig, medan andra ser den som en älskvärd organisation, om än ofta ineffektiv, som har till uppgift att uppnå olika sociala mål. Oavsett vad råder stor enighet om att den är ett fullkomligt nödvändigt verktyg för att uppnå mänsklighetens mål, att den ska användas mot den “privata sektorn” och att den ofta vinner dragkampen om samhällets resurser.
I och med demokratins frammarsch har allt fler börjat betrakta stat och samhälle som samma sak, till den grad att det idag är vanligt att höra folk uttrycka uppfattningar som strider emot i stort sett all logik och förnuft, såsom “staten, det är vi”. Det användbara ordet “vi” har möjliggjort ett ideologiskt kamouflage av den politiska verkligheten. Om “vi är staten”, då är allt som staten gör mot en individ inte bara rättvist och icke-tyranniskt, utan också något den berörda individen går med på. Om en stor statsskuld byggts upp och måste finansieras genom beskattandet av en grupp människor till förmån för en annan, kan detta maskeras med påståendet “vi står i skuld till oss själva”. Om staten tvingar en man att göra värnplikt, eller fängslar honom för att han haft avvikande åsikter, då sägs han “göra det mot sig själv” och följaktligen har inget otillbörligt skett.
Med detta resonemang når man även slutsatsen att judarna som mördades av den nationalsocialistiska regimen inte alls blev mördade utan istället måste ha “begått självmord”, eftersom de var staten (som var styrd av en demokratiskt vald regering) och allt som staten gjorde mot dem måste därmed ha varit frivilligt. Det kan tyckas överflödigt att påpeka detta, men dessa villfarelser accepteras ändå, i varierande grad, av en stor majoritet.
Vi måste därför understryka att “vi” inte är staten och att staten inte är “vi”. Staten “representerar” inte, i någon verklig mening, majoriteten av befolkningen.1 Men även om den gjorde det och även om 70 procent av befolkningen fattade beslut om att mörda de resterande 30 procenten, skulle det fortfarande vara mord och inte liktydigt med att minoriteten frivilligt begått kollektivt självmord.2 Vi kan inte låta liknelser med organismer eller ovidkommande plattityder som att “vi är alla en del av varandra” dölja detta grundläggande faktum.
Om nu staten inte är “oss”, om den inte representerar “människofamiljen” som samlas för att avgöra gemensamma problem, om den inte är som ett klubbmöte eller en föreningsträff, vad är den då? För att fatta oss kort är staten den organisation i samhället som söker upprätthålla ett monopol på bruk av våld och tvång inom ett visst geografiskt område. Mer specifikt är staten den enda organisation i samhället vars intäkter inte är frivilliga bidrag eller betalningar för utförda tjänster, utan istället är medel som indrivits med tvång. Medan andra individer och institutioner erhåller sina intäkter genom produktionen av varor och tjänster och den fredliga försäljningen av dessa, erhåller staten sina intäkter med hjälp av tvång, det vill säga genom att hota med fängelse och bajonett.3 Efter att ha använt makt och våld för att tillskansa sig sina intäkter, reglerar och dikterar staten vanligtvis vad undersåtarna får och inte får göra. Man skulle kunna tro att en snabb titt på alla stater genom historien och över hela världen vore bevis nog för denna utsaga, men myter har under så lång tid omgärdat statens verksamhet att resonemanget måste utvecklas ytterligare.
I detta kapitel har vi inte utrymme att gå igenom “demokratins” många problem och de vanföreställningar som den motiveras av. Vi nöjer oss med att konstatera att en individs sanna ombud eller “representant” alltid måste lyda individen, måste kunna avfärdas villkorslöst och aldrig får agera i strid med sin huvudmans intressen eller vilja. Det är uppenbart att “representanten” i en demokrati aldrig kan leva upp till sådana krav, vilka är de enda som är förenliga med ett fritt samhälle.↩︎
Socialdemokrater invänder ofta att demokrati – majoritetsval av härskare – rent logiskt innebär att majoriteten måste bevara vissa friheter åt minoriteten, eftersom minoriteten en dag skulle kunna komma i majoritet. Bortsett andra brister håller detta argument uppenbarligen inte när minoriteten inte har någon chans att bli majoritet, till exempel när den tillhör en annan etnisk grupp än majoriteten.↩︎
Joseph A. Schumpeter, Capitalism, Socialism, and Democracy (New York: Harper and Bros., 1942), s. 198.
Motsättningen mellan den privata och den allmänna sfären förstärktes redan från början av det faktum att . . . staten har levt på intäkter som producerats inom den privata sfären för privata ändamål, vilka sedan med politiskt våld har styrts till något annat än det ursprungliga syftet. Teorin som liknar skatter vid medlemsavgifter i en klubb eller köpet av tjänster från till exempel en läkare visar hur olik denna del samhällsvetenskapen är det vi är vana att betrakta som vetenskapligt tänkande.
Se även Murray N. Rothbard, “The Fallacy of the ’Public Sector,” New Individualist Review (1961): s. 3ff.↩︎