En strategi för att bli av med staten
Vi libertarianer gillar att diskutera två saker: Det som skulle kunna vara och vad som är fel med samhället av idag. Några av oss lockas av de löften ett fritt samhälle bringar med sig, oavsett om vi förespråkar en helt statslös ordning eller önskar att radikalt vingklippa dess makt. Det kittlar tanken att drömma om hur det skulle ha kunnat vara om inte välfärdsstaten vore.
En del libertarianer känner blodet koka när samtalet kommer in på den orättvisa staten utsätter människor för: invandrare som tvingas tillbaka till tortyr för att de inte är av den “lagliga” sorten; fattiga som hålls utanför arbetsmarknaden på grund av regleringar som gör det för dyrt att anställa dem; småföretagare som tvingas i konkurs av totalt onödiga regleringar och förbud; vanliga människor som tvingas från sina ägor för att det gynnar “det allmänna bästa”; människor som bokstavligen blir beskattade in i döden.
Andra bland oss kan inte låta bli att diskutera någon av dessa två saker.
Men det finns också några av oss som vill diskutera strategin. Vi fastnar för ofta i det som “är” eller “borde vara” – och undviker hur det “ska göras”. Det är uppenbart att vi behöver en bra strategi för att komma dit från här, alltså från “borde vara” till “är”. En del av oss engagerar oss i politisk aktivism inom de etablerade partierna eller i ett libertarianskt sådant. Men vad det nu är vi gör verkar det inte fungera. Liberala Partiet samlar inte ens en promille av rösterna i riksdagsvalen, och de libertarianer som verkar inom riksdagspartierna kan bevisligen inte påverka kursen för dessa partier.
För mig framstår det som att politik inte är den rätta vägen fram. Faktum är att det mesta av det vi gör verkar vara fel saker – de är inte speciellt effektiva, eller i alla fall inte tillräckligt effektiva. Även om de otaliga libertarianska klubbarna, sammanslutningarna, instituten och organisationerna, världen över, är väldigt professionella och verkar framgångsrika, är de inte framgångsrika nog. Jo, Sovjet är borta, men det var inte riktigt på grund av oss. Och inom våra egna länder i Europa och Nordamerika är vi inte direkt på väg i rätt riktning.
Så, vad kan vi göra? Jag tror att vi behöver leva som vi lär – vi kan inte vara “libertarianer i ord” och förvänta oss att människor ska lita på att vi har rätt. Vi behöver visa den rätta vägen; visa att det är möjligt att bryta sig fri utan att orsaka stor fara för sig själv eller ens familj. Jag har diskuterat detta på andra ställen (till exempel här, här, and här) ganska abstrakt och teoretiskt, men det finns god vägledning från stora män. Problemet verkar vara att de flesta inte känner till dessa skatter trots att de är skrivna av libertarianer för libertarianer. (Jag sörjer att jag inte hittade dessa texter mycket, mycket tidigare.)
Mitt förslag är en blandning av två någorlunda kända recept som är direkt frigörande på två tydligt skilda sätt. Det första receptet förser oss med instruktioner om hur vi bryter oss fria vertikalt genom att bygga decentraliserad infrastruktur med vilken fria samanslutningar kan undvika staten och dess centraliserade “lösningar” helt och hållet. Det andra receptet förespråkar att man bryter sig fri horisontellt genom att man använder sitt personliga nätverk av vänner och bekanta, och gör affärer med dem utanför statens räckvidd. Man kan även benämna dessa recept eller strategier som introverta och extroverta lösningar på vårt metodproblem.
Grunden för båda teorierna är en förståelse för livet på mikronivån snarare än att enbart se på världen ovanifrån. Det är inte nödvändigt att fokusera på riksdag och regering och hur vi kan trycka dem tillbaka. Vi kan inte vinna i ett handgemäng med staten, så varför ens bry sig om det alternativet? Men det är helt möjligt att bryta sig fri i liten skala och för sin egen skull. Det är för mig en gåta varför libertarianer verkar vilja befria “hela nationen” i stället för att göra vad som är bäst för dig och de dina först. Det är inte vidare individualistiskt och libertarianskt att tänka på kollektivet i första hand, där det enda du har att visa upp för mödan är att du själv förblir i kedjor. (Jag brukar hänvisa till detta som messiaskomplexet, den underliga övertygelsen om att man måste befria hela mänskligheten för att kunna befria sig själv.)
Den vertikala eller introverta strategin
Som jag redan berört, består den här strategin i att man drar sig ur stora statliga strukturer och istället på en mycket mindre skala bygger infrastruktur och teknik för att stötta samhället. Jag kallar det för en vertikal strategi eftersom det bokstavligen innebär att kliva ur statens centraliserade system för att ta hand om sitt eget välmående på ett decentraliserat och lokalt sätt. Det är i liknande mening även introvert eftersom det uppmanar oss att se till det som är snarare än det som inte är. Alltså att vi skall använda de resurser som står till vårt förfogande snarare än att försöka åstadkomma det ouppnåeliga.
Vad detta betyder i reella termer är att vi skapar självförsörjningsnätverk, lokalt och inom grannskapet, där människor i närområdet går samman och hittar sätt att producera vad det nu är som behövs för överlevnad och ett gott liv. Det innebär att skapa produktionskapacitet lokalt, marknader dit staten inte på ett effektivt sätt når med sina regleringar, samt utan statens vetskap.
Karl Hess diskuterar de enorma möjligheterna med detta recept i sin utmärkta och korta bok Community Technology. I boken berättar Hess om sina egna erfarenheter med att skapa lokala nätverk för fria och oberoende områden genom att ersätta statliga “tjänster” med samhällsteknik och frivilligt deltagande i gemensamma aktiviteter och projekt. Man odlar grönsaker på hustak och föder upp fisk i källare.
Hess erfarenhet är att man kan förse ett helt grannskaps behov av grönsaker genom att sätta upp växthus på en bråkdel av hustaken. Genom att använda sig av pumpar från gamla tvättmaskiner och överblivet konstruktionsmaterial, kunde människorna i detta område producera hundratals kilo fisk årligen.
Det här kanske inte faller dig i smaken, men det är bara två exempel på de enorma möjligheter som öppnas när man sluter sig samman och skapar lösningar för lokalsamhället. Just detta Hessianska projekt utfördes i Washington D.C., vilket visar att det är möjligt att skapa självständiga och oberoende samhällen även i urbana miljöer. Ett grannskap som inte är beroende av staten för varor och tjänster är ett grannskap som inte är lätt att kuva. Det är heller inte enkelt för staten att straffa området om dess oberoende blir upptäckt och uppfattas som ett hot. Ett samhälle lider inte av att staten drar in sina “tjänster” om det inte först är helt beroende av dem.
Poängen jag försöker driva hem här är inte att vi alla skall bli självförsörjande bönder, likt grottmän, och börja odla våra egna grönsaker. Jag menar att vi skall sluta tänka i termer av centrala lösningar och storskalig produktion. Hess påpekar det faktum att den mesta, om inte all, viktig teknik passar lika bra eller bättre för småskalig användning inom familjen eller i närområdet. Vi behöver inte göra oss beroende av globala storföretag eller nationalstaten för att komma åt det vi värderar högst i livet. Community Technology visar oss just detta.
Den horisontella eller extroverta strategin
Den andra strategin innebär helt enkelt att vi deltar i och aktivt skapar nätverk för svarta marknader. Jag kallar detta för horisontell strategy eftersom det helt enkelt är den fria marknaden som verkar – individer som frivilligt handlar med varandra. Det är även en extrovert strategi på så sätt att den inte nödvändigtvis fokuserar på grannskapet eller närområdet, utan den kan enkelt sträckas ut över en hel stad eller ett helt land och arbeta parallellt med statens tvingande strukturer.
Mitt förslag i ett nötskal är att man handlar med människor man känner och med människor som man blivit rekommenderad att handla med. Det här kan göras på vilken skala som helst som man tycker fungerar för en själv, med tillgänglig teknik som internet och till exempel Ebay och kryptovalutor för kommunikation och penningtransaktioner. Ett första steg kan vara att betala grannbarnen för att klippa gräset eller sitta barnvakt. Det måste inte vara speciellt sofistikerat till en början.
Det här sättet att göra saker borde kännas naturligt för libertarianer eftersom det bara betyder att man idkar handel utan att blanda in statliga regelverk och utan att betala skatter. De flesta människor är med på att utbyta varor och tjänster utan att registrera moms, vilket är en god start. En del av dem finner det även att vara i deras intresse att göra det i större skala, att producera och distribuera varor och tjänster utan att alls betala skatter eller följa onödiga statliga regler och kontroller. Och de flesta bryr sig inte om statlig märkning om de litar på sin leverantör.
Det finns antagligen några libertarianer i varje stad som är intresserade av att starta ett privat nätverk för fri handel. Det här nätverket kan växa och hitta andra nätverk att handla med och på så sätt förse deltagarna med många varor och tjänster över stora områden och kanske hela kontinenter. Det vackra i kråksången är att allt sker helt naturligt, det är intuitivt för människor att utbyta varor, tjänster och gentjänster utan att först be staten om lov.
Den som var först med att förespråka den här strategin var Samuel Edward Konkin III, författaren till The New Libertarian Manifesto (online här), i vilken han utvecklar resonemanget om en strategi för kontraekonomi. Konkins strategi börjar lokalt men växer och utvecklas över tid till regionala, och nationella intranät av frihandel. När nätverken är tillräckligt stora, vilket inte nödvändigtvis är speciellt stora alls, uppstår ett behov i dessa nätverk av frihandlare för skydd och tjänster för kontraktsverkställighet. Därmed kommer denna strategi att med tiden, via spontana och frivilliga marknadsmekanismer att börja producera tjänster som konkurrerar med statens “kärn”-funktioner. Det här undergräver statens makt och kan med lätthet ersätta den.
Det är lätt att se skönheten och kraften i Konkins idé om en kontraekonomi som ett sätt att åstadkomma revolutionära förändringar, framförallt på grund av dess enkelhet och hur intuitiv den är för libertarianer. Den gör verklighet av libertarianska principer genom individuell handling och medan den gör detta undergräver den statens makt.
En kombination av båda
Även om Konkins idé är enkel, kraftfull och principiellt överlägsen alternativen, är den inte nödvändigtvis tillämpbar för alla i alla lägen. För en del kan det vara en fördel att inte ta del i den så kallade kontraekonomin (alltså all mänsklig handling som inte är sanktionerad av staten), kanske på grund av personliga övertygelser eller för att de i stor utsträckning är beroende av produkter som in sin tur beror på statliga funktioner. I dessa fall är det en fördel att börja med samhällsteknik a la Hess.
Konkins koncept inbegriper förvisso dylika initiativ och lokala nätverk för självförsörjning, men den framhåller det inte som speciellt viktigt. Medan samhällsteknik är tillämpligt för ett visst område där människor lever och verkar, är kontraekonomin inte nödvändigtvis geografiskt knuten; och medan ett starkt lokalsamhälle inte behöver handla med den “yttre” världen, finns det inga garantier för att kontraekonomin kommer att upptäcka fördelarna med att producera viktiga tjänster lokalt.
Kontraekonomiska nätverk skulle växa sig mycket starkare med de insikter Karl Hess hade om att människor är kapabla till, och tjänar på att, ta över produktionen av livsviktiga varor och tjänster lokalt. Föreställ dig nätet av kontraekonomiska aktörer kombinerat med självständiga lokalsamhällen som producerar mat och teknik i en mängd som överstiger deras interna efterfrågan. Den kombinerade kontrastatliga rörelsen för personligt välmående och vinning skulle utgöra en kraftfull motståndare till staten.
Den skulle också tjäna på de stora fördelarna med libertariansk, icke-hierarkisk organisation (alltså det horisontella nätet av marknadstransaktioner). Stater opererar enbart genom centraliserade maktstrukturer och kan inte bekämpa en fiende som är så diversifierad och individuellt motiverad som en kontraekonomisk rörelse delvis baserad på samhällsteknik och självständigt oberoende.
Vad denna kombinerade strategi kokar ned till är ett decentraliserat, frivilligt, spontant och vinstdrivet nät av aktörer som gör vad de uppfattar vara bra och som i den processen ersätter alla statens funktioner. Den förser oss också med en lösning på problemet med att vi enbart diskuterar vad som är fel och hur det borde vara – genom att enbart göra rätt där staten gör fel. Det innebär handling där det är som viktigast och där det är som mest välgörande.
Det spelar ingen roll om vi som libertarianer förespråkar statens totala nedläggning eller om den skall krympas radikalt; lösningen verkar vara den samma. Var och en för sig är vi hyfsat säkra på vad vi vill göra och hur saker borde fungera om det inte vore för staten, och vi är säkra på vad som är fel med världen idag: statligt tvång.
De enda problem vi behöver lösa är hur vi kommer dit och hur vi hanterar det vi har i slutänden. Lösningen ovan löser faktiskt båda dessa problem genom att förse oss med en bas för personlig vinning och för att skapa vilken lösning vi vill – samtidigt som den underminerar statlig makt. Så vad väntar vi på? Gör det bara.