Den österrikiska teorin förutsåg inflationen – bör vi lyssna på vad den säger?

För inte så länge sedan kämpade Riksbanken med att hålla inflationen under armarna så att den skulle nå upp till “målet” på två procent. Riksbanken bedyrade då att vi skulle ha en mycket låg ränta under oöverskådlig tid. När inflationen plötsligt tog fart tycktes Riksbanken med anhang som tagna på sängen. De såg den verkligen inte komma.

Några som däremot varnat för utvecklingen är den så kallade österrikiska skolan, en gren av den klassiska ekonomiska teorin som är på internationell frammarsch. Nu när deras farhågor besannats kanske kan det vara på plats att höra hur de resonerar.

Österrikarna tar fasta på penningmängdens betydelse i en ekonomi. De inser det enkla sambandet att om mängden pengar ökar i relation till utbudet av varor och tjänster, uppstår inflation. Inflation betyder ju ursprungligen att penningmängden inflateras, späs ut. Sedan finanskrisen 2008 har penningmängden (egentligen kreditmängden) i Sverige ökat kraftigt och sedan 2015 exponentiellt. Hälften av pengarna som finns i den svenska ekonomin idag har faktiskt skapats sedan 2015 och 25 procent bara de senaste två åren. Samtidigt har corona, krig och diverse politiska beslut drivit verksamheter i konkurs, skapat kaos i leveranskedjor och varubrister. Vad som hänt är alltså att penningmängden drastiskt har ökat samtidigt som utbudet av varor och tjänster har minskat.

Bakvänd logik

Våra nutida nationalekonomer lägger dock inte så stor vikt vid penningmängden – det är något man yrvaket börjat tala om de senaste åren. De allra flesta är skolade i John Maynard Keynes teorier som föddes under depressionen i USA då priserna rasade och ekonomin kraschade. Keynes drog slutsatsen att fallande priser måste motarbetas till varje pris. Annars skulle vi skjuta på våra inköp, ekonomin skulle bromsa in och depressionen snart vara ett faktum. En viss inflation skulle enligt honom på motsatt vis indikera att ekonomin är hälsosam.

Den österrikiska skolan håller inte med. Den frågar sig i stället: Varför är det bra om varorna vi köper blir dyrare för varje år? Varför skulle vi medvetet vilja urholka vår köpkraft? De ser Keynes resonemang som bakvänt. Högre priser skulle visserligen kortsiktigt kunna vara en bieffekt av en stark ekonomi, men inte orsaken. Därför är det också befängt att tro att ekonomin skulle stärkas om man bakvägen höjer prisnivån genom att inflatera penningmängden.

Deflation är bra

Österrikarna har följaktligen en helt annan syn på deflationsbegreppet än den idag rådande. 30-talets depression, menar de, var resultatet av en mycket expansiv penningpolitik som ledde till en stor spekulationsbubbla som till slut brast. Prisjusteringar nedåt ser de i stället som en sund och positiv utveckling. Det är effekten av att företag på en konkurrensutsatt marknad ständigt tvingas förbättra sina produkter och arbetsprocesser för att inte slås ut, utan helst vinna marknadsandelar. På en sådan marknad blir varorna och tjänsterna successivt fler, billigare och ofta också bättre.

Ett konkret exempel är den utveckling som skett sedan industrialiseringen. Genom nya uppfinningar och effektiva tillverkningssätt kunde industrin börja massproducera sådant som tidigare mödosamt tillverkades för hand. Mängden varor ökade drastiskt i relation till den mängd pengar som människor kunde handla för. Köpkraften ökade. Plötsligt kunde man köpa kläder och husgeråd, bilar och så småningom kunde man åka på semester och leva ett ganska gott liv.

Vi har också sett fenomenet i modernare tappning de senaste decennierna. Globaliseringen och digitaliseringen har gjort att företag flyttat sin massproduktion av varor och tjänster dit där det är billigast på jordklotet, samtidigt som vi konsumenter via jämförelsesajter snabbt har kunnat söka efter de absolut billigaste priserna. Detta har skapat en enorm prispress på många marknader. Tydligast ser vi det i utvecklingen av elektronikvaror som datorer och mobiler, som både blir kraftfullare och billigare för varje år.

Enligt det österrikiska synsättet är deflation alltså något önskvärt och gott. Ja, den skulle faktiskt kunna fungera som en värdemätare på ett samhälles själva produktivitetsökning! Riksbanken tolkar däremot, i Keynes anda, deflation som ett tecken på att ekonomin har bromsat in. Den känner sig då manad att elda på ekonomin genom “stimulanser” så att inflationen når det magiska målet om två procent. 

Sunt när bubblor brister

Detta har som bekant varit Riksbankens strategi de senaste decennierna. Med lågräntepolitik och kvantitativa lättnader har man på så sätt bidragit till riskfylld överbelåning och uppblåsta priser. När nu inflationsmålet med råge är uppfyllt har man tvingats vända på klacken och sätta igång en serie artificiella räntehöjningar, med fallande ekonomi, eller ska vi säga en pysande finansiell bubbla, som följd.

Enligt den österrikiska teorin är det trots allt sunt om ekonomiska bubblor till slut brister. Det skadar visserligen dem med högt belånade realtillgångar och företag som gjort vidlyftiga och osäkra investeringar, men det gynnar också vanliga människor: löntagare, pensionärer och unga som inte har byggt upp något kapital. Unga kan då till exempel få möjlighet att köpa sig en bostad och betala av den inom rimlig tid, något som faktiskt en arbetarfamilj med en förvärvsarbetande och en hemmavarande partner hade råd att göra på 70-talet.

Riksbanken skapar problem

En dålig effekt av inflationen är nämligen att nyskapade pengar tenderar att fördelas synnerligen orättvist. Den österrikiska skolan har en term för detta: cantilloneffekten, som beskriver hur de som får tillgång till pengarna först – oftast de som sitter närmast finanserna – kan utnyttja den fortfarande lägre prisnivån innan pengarna spridit sig i samhället. Vi ser det i form av uppblåsta värderingar på aktier och fastigheter. De som inte har några realtillgångar däremot, känner bara av ökade kostnader. Detta är enligt österrikarna den verkliga orsaken till de växande klyftorna – inte marknadsekonomin som sådan, som många av dagens tyckare vill göra gällande.

Riksbankens enda uppdrag är att hålla en fast kronkurs. Med österrikiska glasögon ser vi samtidigt att det är Riksbankens eget agerande som bidrar till konjunktursvängningarna. En intressant synpunkt som österrikarna därför driver, är att avsluta det planekonomiska experimentet med centralbanker som sätter styrräntan och i stället låta marknaden själv hitta sina naturliga räntenivåer.

Kanske kommer man om hundra år att se tillbaka på den här perioden som en parentes präglad av penningpolitisk alkemi. Kanske blir det den österrikiska skolan som lyckas få ekonomin på rätt spår igen. En hisnande tanke. Men när vi ser att det inte längre tycks finnas något samband mellan teori och verklighet måste vi nog börja söka svaren utanför de idag fastslagna “sanningarna”.