Var det ärlighet som gjorde Milei till president?
I Argentina vann nyligen Javier Milei presidentvalet med 56% av rösterna. Det är en sällsynt bred marginal om vi räknar bort val i länder som Nordkorea. Milei är ekonom och tillhör den österrikiska skolan. Han kallar sig libertarian och till och med anarkokaptialist. Ibland framträder han som sitt alter ego el Capitán ANCAP (ungefär Kapten Anka).
Till skillnad från många andra libertarianer som söker politiska poster har Milei inte direkt tvättat sitt språk, eller anpassat sitt budskap för känsliga öron. I intervjuer där journalisten upprörts över att han kallar vänstermänniskor för onda, så har han inte backat och slätat över, utan i stället tydligare förklarat varför han tycker att det är en riktig beskrivning. I ett smått viralt videoklipp illustrerar han hur han vill lägga ned onödiga departement, som exempelvis transport- och utbildningsdepartementen, genom att slita loss dem ett och ett från ett diagram och skrika ¡AFUERA! (BORT!) varje gång. Han avslutar inslaget med att säga att nu är det slut på politikernas tid som ostraffade tjuvar samt med ett leve till “den jävla friheten”.
Milei får en del kritik från vissa libertarianer för att han inte är libertarian nog. Han viftar med den israeliska flaggan, och han tycks ha inställningen att vare sig amerikanska eller ukrainska politiker bär någon skuld till att Ukraina befinner sig i krig. Han har till och med besökt World Economic Forum. (Jag förstår ärligt talat inte kritiken kring att han deltagit i WEF-möten. Om man vill sprida kunskap om österrikisk ekonomi förefaller dessa möten mig vara en bra plattform.) Andra libertarianer tycker att man inte bör vara så petig, och pekar på den möjlighet som nu öppnas för att sprida frihetliga idéer och kunskap om ekonomi.
Oavsett var man står i den frågan kan vi konstatera att världen aldrig tidigare sett en libertarian vinna ett presidentval, eller ens varit nära att få skåda något sådant.
Mileis val av verktyg för att nå presidentposten är kanske det mest intressanta. Det brukar huvudsakligen propageras för två vitt skilda strategier för att göra samhället mer frihetligt:
Att försiktigt antyda att det ena eller andra förbudet kanske inte är så lämpligt eller effektivt. Förhoppningsvis går på detta sätt en eller annan riksdagsomröstning “vår” väg. En anledning till att skräda orden är att människor inte kan ta till sig förslag som alltför radikalt utmanar status quo.
Att rakt upp och ned påpeka att staten är ondska, att skatt är stöld, att politik är det vidrigaste spel som kan uppfinnas. Förslaget är att lägga ned staten och inte ersätta den med något. Utmaningen ligger i att få tillräckligt många att inse att förslaget borde prövas.
Vi som antagit den mer radikala strategin har hittills inte haft mycket som visar att vi kan uppnå resultat. På sin höjd räknar vi för oss själva in de i vår närhet som vi tycker oss ha påverkat. Jag tror att de flesta av oss förstår att så länge människor har det hyfsat bra kommer inte någon märkbar andel av dem att fundera så hårt på om staten är moraliskt försvarbar. Det krävs antagligen en rejäl kris, där människor får svårt att sätta mat på bordet. Kapitalismen jobbar här emot vår sak. Än så länge. Politikerna jobbar för vår sak. Med frenesi.
Å andra sidan har den mer försiktiga strategin inte några egentliga framgångar att vifta med heller. Färden går i allt snabbare takt mot allt mer total tyranni, obrydd av försynt framlagda invändningar. Politikerna är dessutom enormt skickliga och effektiva på att skapa kriser och utnyttja dem till att överrösta och ignorera andra åsikter än att individens frihet skall undergrävas och beskäras.
Oavgjort än så länge? Tills nu? I Argentina har något just hänt som antyder att en mer radikal strategi kan vara det rimligare och effektivare alternativet för att ändra på ett samhälle i en frihetlig riktning. Någon som öppet och utan omskrivningar förklarar statens ondska har klivit upp bakom samhällets högsta pulpet. Tyvärr hjälptes han antagligen avsevärt av att det argentinska samhället lidit djup misär mycket länge, men faktum kvarstår att det går att nå fram till människor med ett mycket radikalt budskap, utan att vattna ur det.
Är det trots att han fortsatt kalla en spade för en spade som han lyckats? Nej, det är tack vare sitt klarspråk och sin tydlighet.
Människor är inte dumma i huvudet. Antagligen är det just det rena och oförvanskade i budskapet som banar väg för det, så att det når fram till sina avsedda mottagare. Om Milei hade backat för ofta och sänt allt mer anpassade budskap hade han av fler, och med rätta, misstänkts vara en helt vanlig politiker med sina egna intressen främst. (Det kan fortfarande visa sig att det är just vad han är, men än så länge har han inte avslöjat sig.)
Nå, om Milei nu har bevisat att vägen går via tydlighet, samt att det är rimligt att behandla människor som tänkande individer som kan förstå även radikalt ovana resonemang. Vad betyder det för oss som istället för att anpassa oss till “den politiska verkligheten” valt att trumma ut frihetens och det ekonomiska förnuftets kväden på vår allra klaraste vers?
Kanske det betyder att vi inte behöver vänta på att även vårt samhälle tvingas ned fullständigt på knä och gör folk mottagliga på det sättet? Vi har ett gyllene tillfälle att låna Mileis megafon, att förlänga och förstärka signalen så att den når utanför Argentina.