Tjänar kvinnor mindre än män för samma arbete?

Ola Nevander
Publicerat: 9 november 2021
Teman : samhälle , ekonomi
Etiketter : löner , kvinnor

Ett centralt försanthållande i den moderna jämställdhetsdiskursen är att kvinnor är systematiskt underbetalda relativt sina manliga kollegor i arbetslivet. Denna tanke brukar uttryckas i termer av att kvinnor jobbar gratis efter ett visst klockslag på dagen alternativt efter ett visst datum på året, t.ex. att kvinnor, för en arbetsdag mellan 9 och 17, endast får betalt mellan 9 och 15.53. Bilden av kvinnor som gratisarbetare har vunnit så pass bred förankring bland allmänheten att den tryggt och utan att ifrågasättas kan användas som socialistiskt trumfkort för att annonsera nya fördelningspolitiska satsningar. Men som ansvarsfulla ekonomer måste vi ställa oss frågan om det underliggande påståendet är sant. Lärosatser som används för att legitimera sociala reformer med det institutionella tvångets redskap förtjänar som ett minimum en kritisk genomlysning, i synnerhet när de uttalas som vore de orubbligt etablerade fakta.

Vi ska nu undersöka i vilken mån påståendet om att “kvinnor får mindre lön för samma arbete” håller för kritisk granskning, först i ljuset av teori och sedan mot bakgrund av det empiriska forskningsläget.

Det teoretiska perspektivet

Vi tänker oss ett hypotetiskt fall med två arbetare, varav den ena är en man och den andra en kvinna. De arbetar båda på en äppelodling där företaget i slutändan säljer varje äpple för 1 kr. styck och inte har några andra kostnader än ersättning för arbete, d.v.s. löner. Anta vidare att följande förhållanden råder:

	Man	Kvinna
Produktivitet	100 äpplen/h.	100 äpplen/h.
Vinst per arbetare	0 kr.	13 kr.

I ovanstående värld är kvinnan, som producerar lika mycket som mannen till en lägre lön, en kassako för sin arbetsgivare. Låt oss, för argumentets skull, anta existensen av ett patriarkat bland äppelodlare där vissa män systematiskt väljer bort att anställa kvinnor till samma lön som män med likvärdig produktivitet. Den som anställer kvinnan belönas då med en vinst på nedersta raden i resultaträkningen, i exemplet med 13 kr., medan mannens löneläge motsvarar en jämviktssituation där inga vinster existerar.

Är detta ekonomiskt hållbart? Varje rationell arbetsgivare kommer nu att avstå från att rekrytera fler manliga arbetare och endast anställa kvinnor. Så länge ett lönegap existerar mellan könen som inte kan förklaras med hänvisning till produktivitetsskillnader så kommer det följaktligen att finnas kraftfulla incitament för äppelodlare och andra arbetsgivare att bjuda över varandra för att locka till sig kvinnlig arbetskraft och realisera den latenta vinstmöjligheten, en process som måste fortgå ända tills jämvikten återställs. Om man antar att en liknande ojämvikt existerar sektorvis i ekonomin så kommer kapital att flöda från sektorer med lägre profitnivå till sektorer med högre profitnivå, d.v.s. från mansdominerade sektorer av ekonomin till kvinnodominerade om kvinnorna är relativt underbetalda. Ett sådant kapitalflöde påskyndar utjämningsprocessen genom relativa produktivitetshöjningar av den kvinnliga arbetskraften.

Resonemanget ovan betyder inte att arbetsgivare alltid erbjuder jämviktslöner. Företagens roll är att söka efter latenta vinstmöjligheter, anta affärsrisker och utnyttja spreaden mellan produktionsfaktorernas utbudspriser och deras diskonterade avkastningsvärde. Lönearbetare lämnar villigt över möjligheten att realisera vinster till andra, mer riskvilliga individer, ty om så inte vore fallet hade de själva varit företagare. Men frågan är inte huruvida marknaden befinner sig i permanent jämvikt eller inte, utan om det är rimligt att anta att en systematisk felprissättning av vissa resurser (kvinnligt arbete) förekommer, i strid med marknadens belöningsstrukturer.

Personalkostnader är på samlad nivå företagens överlägset största kostnadspost och entreprenörer är medvetna om att låga kostnader är en permanent konkurrensfördel. Ett företag som sakligt värderar sin arbetskraft och attraherar kvinnor i de fall som dessa är underbetalda på andra ställen i ekonomin kommer – allt annat lika – att kunna prisa ut diskriminerande företag ur marknaden, eftersom de därmed lockar till sig mer kostnadseffektiv arbetskraft än sina konkurrenter. Företagare skulle med andra ord behöva avstå från att vinstmaximera och frivilligt ställa sig själva inför permanenta konkurshot, om hypotesen om strukturell diskriminering ska kunna bära upp logiken i situationen.

Empiri

Vi behöver inte begränsa resonemanget till abstrakt logik eller prisbildningsteoriteori. Låt oss därför övergå till en översyn av några empiriska data för att besvara frågeställningen om kvinnor jobbar gratis eller får mindre betalt än män för samma arbete.

Skillnader är norm: om att jämföra äpplen och päron

Om man jämför kollektivet män och med kollektivet kvinnor år 2013 så tjänade kvinnor i genomsnitt 86,6 procent av männens lön.[1] Det stämmer följaktligen att män som grupp tjänar klart mer än kvinnor i Sverige – även om gapet över tid har minskat – och att det är denna skillnad som ska ställas mot påståendet att “kvinnor arbetar gratis efter kl. 15.53”. Men statistiska skillnader mellan grupper i sig implicerar inte diskriminering. Inrikes födda svenskar tjänar som kollektiv mer än utrikes födda svenskar. Invandrare från sydamerikanska länder tjänar mer än invandrare från Asien och asiatiska invandrare tjänar mer än invandrare från Afrika.[2] Hinduer tjänar mer än katoliker och judar tjänar mer än muslimer.[3] Homosexuella kvinnor tjänar mer än heterosexuella kvinnor och heterosexuella män tjänar mer än homosexuella.[4] Tjocka män tjänar mer än smala och smala kvinnor tjänar mer än tjocka.[5] Långa människor tjänar bättre än korta [6] osv.

Varhelst vi vänder blicken på arbetsmarknaden, och varhelst i världen vi letar kan vi identifiera statistiska skillnader mellan olika kollektiv. Skillnader är norm, och det finns inga ekonomiska eller filosofiska betingelser som implicerar att vi bör förvänta oss samma ekonomiska utfall över grupper, oavsett om det gäller inkomster, förmögenhet, nivå på utbildning eller någon annan ekonomisk variabel. Frågeställningen är alltså inte huruvida det existerar statistiska skillnader eller inte, utan vad skillnaderna beror på. Därför finner man inga seriösa forskare som konkluderar att “kvinnor arbetar gratis efter kl. 15.53” enbart utifrån observationen att kvinnor som kollektiv erhåller c:a sju åttondelar av männens lön.

Det är naturligt att den politiska lobbyismen ofta lever sitt eget liv, men om man vill framhäva sina slutsatser som vetenskap så måste man skilja på äpplen och päron. Seriösa empiriska undersökningar av löneskillnader mellan olika grupper rensar därför de jämförda gruppernas relativlöner på samlad nivå för ur produktivitetssynpunkt relevanta, och därför sakligt, lönegrundande faktorer. Ett slutligt påvisande av osaklig diskriminering skulle därigenom kräva att man skulle behöva utesluta alla relevanta, lönegrundande faktorer, vilket i praktiken är omöjligt. Detta leder ofta till den lockande – men felaktiga – slutsatsen att en oförklarad löneskillnad implicerar diskriminering. Den statliga myndigheten Medlingsinstitutet, som har hand om den aggregerade lönestatistiken i Sverige, konstaterar:

Det är inte möjligt att med hjälp av standardvägning eller regressionsanalys svara på frågan om det föreligger osakliga löneskillnader mellan kvinnor och män. (s. 13)

I alla liknande undersökningar finner man – eller bör finna – liknande reservationer.

Naturliga förklaringsfaktorer till löneskillnader och deras inverkan

Den ojusterade löneskillnaden enligt Medlingsinstitutet var alltså 13,4 procent, eller med andra ord, att kvinnor tjänar 86,6 procent av männens lön – ungefär som i vårt exempel med äppelodlarna. När man justerar för ett antal produktivitetspåverkande faktorer så krymper däremot löneskillnaden.

Den faktor som har störst saklig förklaringskraft till männens fördel är att kvinnor och män väljer olika yrken. Män är överrepresenterade inom många yrken och branscher med snabb förändringstakt och krav på hög teknisk expertis. Mycket fler män än kvinnor arbetar exempelvis som ingenjörer eller IT-konsulter. Bland de kvinnodominerade yrkena kan nämnas lärare, förskolepedagog och sjuksköterska, för att ta några exempel. Det är ett välkänt faktum att många kvinnor någon gång i livet avbryter karriären för att bilda familj och att det finns uppgifter i denna process som av naturliga skäl inte kan delegeras till män (graviditet, barnafödande, amning osv.). Eftersom kvinnor är fullt rationella individer så tar de detta i beaktande när de väljer yrke. De väljer därmed i högre utsträckning än män karriär utifrån att deras kunskaper inte ska vara förlegade när de återvänder till arbetskraften efter att ha bildat familj.

En annan skillnad är att män helt enkelt arbetar mer än kvinnor. Nima Sanandaji noterar att svenska män, enligt SCB:s siffror, arbetar mellan 8 och 27 procent mer än kvinnor beroende på vilken typ av förvärvsarbete som studeras.[7] De arbetar heltid i högre utsträckning än kvinnor och de arbetar fler timmar övertid. Antalet arbetade timmar är nära kopplat till karriärsutveckling, av samma anledning som att mängden träning för en idrottsman hänger ihop med träningens resultat. Ekonomistudenter lär sig tidigt att alla val och prioriteringar sker till en alternativkostnad: samtidigt som vi väljer A så väljer vi också bort B med alla dess fördelar.

Om man justerar för yrkesval, sektor, utbildning, ålder och arbetstid så lämnas enligt den officiella statistiken (Medlingsinstitutets rapportering) kvar en oförklarad löneskillnad på mellan 5 och 6 procentenheter (5,8 med standardvägning och 5,0 med den mer förfinade regressionsanalysen). Arbetsgivareorganisationerna har gjort liknande undersökningar för respektive avtalsområde som i regel justerar för fler variabler, exempelvis graden av formellt ansvar och arbetets svårighetsgrad. Den oförklarade skillnaden i statlig sektor var 1,1 procent enligt Arbetsgivareverkets egen kartläggning mot 5,2 procent i Medlingsinstitutets statistik [8]. Sveriges kommuner och landsting offentliggör inga egna siffror men Medlingsinstitutets siffror visar på en justerad skillnad i kommunerna på 0,6 procent. I landstingen var skillnaden 1 procent när dåvarande Landstingsförbundet senast publicerade egna kartläggningar år 2003 [9] medan Medlingsinstitutets senaste siffra ligger på 4,4 procent. I privat sektor är löneskillnaden som Svenskt Näringsliv offentliggör 4,3 procent [10] mot 7 procent i Medlingsinstitutets rapport. Störst är skillnaderna för privata tjänstemän, d.v.s. för typiska karriärsyrken där produktivitet är relativt svårt att kvantifiera. I dessa fall ökar kraven på arbetstagaren när det gäller driv i karriären, inställning, flexibilitet, tillgänglighet, förhandlingsförmåga, prestation, villighet att jobba övertid, resvillighet, villighet att flytta, etc. Svensk Näringslivs reservation lyder:

Att det finns en löneskillnad mellan kvinnor och män som inte går att förklara med standardvägning innebär att statistiken inte kan ge mer information om vad löneskillnaden beror på. Det finns naturligtvis många fler faktorer som skulle kunna påverka lönen. En del går att mäta, andra inte.

Hur kan man – utifrån dessa data – dra slutsatsen att kvinnor bortom allt tvivel diskrimineras i lönesättningen? Det kan man inte. Och vad som är än mer väsentligt: större delen av lönegapet försvinner alltså när man börjar att jämföra rätt saker. Den sista, oförklarade delen skulle kunna bero på diskriminering, men detta ter sig som osannolikt mot bakgrund av att alla variabler omöjligen kan beaktas. Dessutom finns det, i enlighet med tidigare resonemang, oberoende teoretiska argument som tyder på motsatsen. Företrädare för hypotesen om diskriminering måste också postulera att diskrimineringen inte är likformig utan att den av någon anledning gör sig tydligare påmind i de sektorer av ekonomin där mjuka värden som är svåra eller omöjliga att mäta i betydande grad avgör arbetskraftens produktivitet.

En alternativ, faktabaserad hypotes

Det är heller inte fallet att den bild som förmedlas av uppenbar lönediskriminering gentemot kvinnor har växt fram ur ett konsensus bland ekonomer och forskare. Två av de mest tongivande svenska rösterna på området skriver exempelvis [11]:

Våra forskningsresultat är helt i överensstämmelse med det många forskare redan anat: direkt lönediskriminering är inte längre ett problem. (s. 23)

En summerande rapport [12] inom ramen för den s.k. Kvinnomaktsutredningen – som tillsattes genom regeringsdirektiv 1994 för att kartlägga och analysera resursfördelningen mellan könen i Sverige – konstaterar också att “denna typ av diskriminering [olika lön för lika arbete] knappast är särskilt vanligt förekommande längre” (s. 6) och att “som framgått […] råder det i dagens Sverige i det närmaste lika lön för helt lika arbete (samma arbetsplats och befattning).” (s. 8).

Faktum är att såväl ekonomisk teori som en stor mängd konvergerande data från den empiriska samhällsforskningen pekar mot en förklaring av löneskillnaderna mellan könen som inte innefattar strukturell diskriminering: lönegapet mellan män och kvinnor beror på produktivitetsskillnader till följd av specialisering. I parrelationer uppstår, precis som i ekonomin som helhet, en arbetsdelning. Mannen har traditionellt sett tagit mer ansvar för försörjning och betalt arbete medan kvinnan tagit ett större ansvar för hem och familj. En gift man avlastas och kan därmed satsa mer på karriären, medan familjebildning ur arbetssynpunkt innebär en belastning för kvinnan som i mindre grad prioriterar karriären. Detta mönster är konsistent såväl med tvärstudier över olika kulturer (där man kan se att lönegapet ökar med specialiseringsgraden) som med tidsserier av relativlönernas utveckling i Sverige och andra länder (där man kan se att lönegapet minskat med ökad utjämning av det obetalda arbetet). Även i Sverige är kvinnors andel av det obetalda arbetet i hem och hushåll fortfarande klart större än männens [13], något som – utöver det rent biologiska “monopolet” på graviditet och amning – förklarar varför kvinnor väljer andra yrken än män, varför de i mycket högre utsträckning arbetar deltid och varför de i snitt satsar lite mindre på karriären.

Denna ojämna fördelning eller specialisering ger upphov till löneskillnader, men det är en löneskillnad som Sveriges arbetsgivare inte kan lastas för. Den berömde amerikanske välfärdsekonomen Thomas Sowell, som ägnat en betydande del av sin gärning åt att forska på minoriteters och samhällsgruppers ekonomiska villkor, påvisade elegant specialiseringshypotesens relevans genom att bryta ner sina data mot män och kvinnor som aldrig ingått äktenskap. Han fann då att aldrig gifta kvinnor de facto inte tjänade mindre, utan något mer än män tillhörande samma kategori [14]. I samma riktning – mot små eller försumbara skillnader – pekar också studier som jämför män och kvinnor som arbetat oavbrutet i karriären, liksom när man jämför löner för mycket unga arbetstagare (vilka ju sällan hunnit ingå äktenskap och skaffa barn). Detta ger stöd åt hypotesen att män och kvinnor faktiskt får “lika lön för lika arbete”, men att arbetet som utförs helt enkelt inte är jämförbart.

Slutsats

Om man vill hävda att strukturell lönediskriminering till kvinnors nackdel förekommer så axlar man en mycket stor bevisbörda. Detta på grund av att diskrimineringshypotesen:

(1) i strid med de förutsägelser som ekonomisk teori genererar, förutsätter ett permanent tillstånd av systematisk ojämvikt;

(2) är inkonsistent eller åtminstone svårförenlig med en mängd empiriska forskningsresultat, såsom t.ex. avsaknaden av signifikant lönegap mellan könen bland arbetare som aldrig varit gifta eller arbetat oavbrutet i karriären samt bland mycket unga arbetare, olikformig diskriminering av exempelvis tjänstemän relativt arbetare; samt

(3) har sämre förklaringskraft än alternativa förklaringar, i synnerhet att mäns och kvinnors karriärvägar ser olika ut på grund av olika arbetsbörda och prioriteringar relaterade till hem och familj. Skälen till kvinnors relativt högre arbetsbelastning och fokus när det gäller det obetalda arbetet kan diskuteras, men är inte relevant för frågeställningen huruvida arbetsgivare ger män bättre betalt för samma typ av arbete.

Det är följaktligen ingen överdrift att påståendet “kvinnor tjänar mindre än män för samma arbete” saknar stabila belägg, såväl teoretiskt som empiriskt. Extraordinära påståenden kräver extraordinära bevis, och att presentera extraordinära bevis för strukturell diskriminering är betydligt svårare än att peka på statistiska skillnader som om skillnaderna i sig vore avvikande.

Män behöver kvinnor och kvinnor behöver män, men varken män eller kvinnor behöver den infantilisering av kvinnan som framställer henne som oförmögen att konkurrera med män utan specialprivilegier. Det är en sorglig men på samma gång hoppfull insikt att vårt arbete som ekonomer i så hög grad består i att granska och lösa upp artificiella konfliktbyggen. Hypotesen om strukturell lönediskriminering är blott ytterligare en i den långa raden av välsminkade ad hoc-hypoteser som väcker betydligt fler frågor än den besvarar.