Staten är vår moderna gårdstomte
Vår nordiska och fornnordiska historia är rik på myter och legender. Uppblandade genom mannaminne, påbrå från annorstädes och den naturliga utveckling som legender tar, är det inte konstigt att alla dessa väsen och dess roller är något oklara.
Det kanske mest bekanta och jordnära av dessa övernaturliga väsen är “gårdstomten” eller “gårdsvätten”. De var små, skygga och gråklädda varelser som såg efter gården och bestraffade bonden om han betedde sig respektlös eller misskötte djuren. Hade man otur och uppträdde tillräckligt omoralisk kunde man få alltifrån en spark i baken till missväxt eller dödliga sjukdomar. Gårdstomten var ingen man lättvindigt tampades med.
Man kunde blidka denna övernaturliga makthavare genom att ge honom nya kläder eller ställa ut gröt -- en tradition som lever kvar i att ställa ut julgröt på julaftonsmorgon. Såhär skriver Oknytt.com:
“Gårdstomten är i grunden hjälpsam men bryr sig mer om gården han vaktar än de som för tillfället råkar finnas där. Han blir grinig när man stör i arbetet eller slarvar med sitt eget”.
Och Wikipedia:
“Tomten var ett slags skuggbonde med övernaturliga krafter som såg till att gården har lycka med sig. [...] Det var viktigt att hålla sig väl med honom och inte förarga honom på något sätt. Tomten hade ett vresigt temperament och kunde hämnas om man exempelvis misskötte djuren eller behandlade honom respektlöst”.
Om man inte blidkade sina gårdstroll kunde de kivas med bonden och hans familjer – på småbråkiga vis eller skada av mer allvarlig natur, så det var bäst att betala av honom och följa hans önskningar.
Under de århundraden som övertygelsen om gårdsvättar, skogstroll eller bortbytingar rådde, levde människor väldigt prekära liv. Man var aldrig längre bort från en smärtsamt död än ett illa infekterat sår, en skörd som inte inbringade tillräckligt med föda eller en våldsamt kall vinter. Att offra en del av det man då har, alltifrån mat till kläder, för att beveka ett övernaturligt fenomen låter därför galet i våra moderna öron. Hade det inte varit mycket bättre om de gett maten till sina lidande barn än att foga sig inför inbillningar som ingen sett, hört, eller kan bevisa existensen av?
Nuförtiden tror vi nordbor inte längre på troll och bortbytingar, på gårdstomtar och vittror. Vi växte upp, fick kyrkor och skolgång, socialdemokrati, rösträtt och välfärd. Men nöden att blidka en osynlig makt som kunde orsaka hemskheter för oss om vi vägrade har inte försvunnit; vi har bara ersatt en inbillning med en annan.
Till skillnad från gårdstomtar finns staten på riktigt, och om du inte blidkar den med en än större del av din egendom än mjölk, kläder och gröt, kommer Pappa Polisen och knackar på. Betalar du inte dina skatter, slänger de dig i finkan, eller helt enkelt beordrar de ack-så-vänligt inställda bankirerna att swisha Stöldverket vad Stöldverket behagar. (Ska vi vara helt petiga så tar de bara tillgångarna från ditt lönekonto innan du ens får kontroll över det monetära värde du producerat.)
Du pratar, menar den moderna demokraten. På den tiden visste vi inte bättre, men vi vet mer idag, välutbildade som vi är: mytiska väsen som troll och tomtar finns inte, medan sociala kontrakt och demokratiska stater definitivt finns. Till skillnad från gröten, smörklicken eller kläderna, ger ju dina skattemedel ju dig en massa förmåner – social säkerhet, sjukvård, skolgång för dina barn, pensioner och hyresreglerade lägenheter – som gårdstomtarna inte gjorde.
Jo förvisso, men 1700-talsbonden fick också någonting tillbaka: den varma känslan av säkerhet, att mystiska och skrämmande väsen bortom skogsbrynet eller runt gårdskröken inte kommer orsaka förstörelse. Att dessa väsen endast fanns i bondens föreställning gör inte dem mindre skrämmande. Det är bara vi i efterhand som med bättre kunskap om den naturliga världen kan säga att han inbillade sig detta skydd. Och de flesta av de så-kallade förmåner som moderna välfärdsstater förser oss med är markant sämre än de vi kunnat skapa själva genom marknader och frihetligt samarbete. Inbillad säkerhet.
Olyckligtvis har vi inte vuxit ur denna myt. Enda skillnaden mot dagens vidskepelser om demokrati och statens förträfflighet är att alldeles för många tror på dem.
En dag kommer våra barn och barnbarn se på vårt uråldriga uppträdande och våra ondskefulla institutioner som vi ser på gårdstomtar för århundraden sedan: som galna och uppenbart felaktiga vidskepelser. Vi behöver inte offra vad vi har för en stat vi aldrig godkänt och vars goodies vi inte vill ha. Myten om statens förträfflighet och oumbärlighet är lika stark, om inte starkare, som myten om gårdstomtarna en gång var.
En mer upplyst och framgångsrik framtid lär se på staten som den onaturliga och onödiga frihetsöverträdelse den är.