Om lökar, träsktroll och libertarianer
När jag tänker på libertarianer (och “libertarianism”) tänker jag på Shrek – det där gröna träsktrollet i DreamWorks-filmen som kom ut när jag var sisådär i tioårsåldern. Och det finns mycket att fröjdas åt: självständigheten, viljan att göra rätt för sig, motsätta sig statlig auktoritet, och framför allt den starka driften att bara bli lämnad i fred.
Alla i min generation, och säkert en hel del oskyldiga föräldrar, minns följande klassiska scen:
Shrek: “Träsktroll är inte alls så enkelspåriga som folk tror.”
Åsnan: “Exempel?”
Shrek: “Ok. Uh….träsktroll är… som lökar!”
Åsnan: “Stinker dom? De får en att gråta? Åh, om man lämnar dem ute i solen blir de bruna och alldeles mögelludna!”
Shrek: “Nej. Nej. NEJ! Lager! Lökar har lager; träsktroll har lager. Fattar du?! Ytan är inte allt!”
Vägen till en någorlunda sammanhållen libertariansk ideologi består av att successivt hyvla undan den ena stinkande myten efter den andra om hur staten fungerar, vad som är “bra” för “samhället”, och vad andra människor har med det som är ditt att göra.
När statens företrädare säger att de försöker göra någonting bättre, glömmer de att lägga till “under hot av våld” eller “med expropriering och frihetsberövning som straff”. När staten tar värde från de som skapar det och ger till de som tydligen förtjänar det, glömmer vi bort att det utarmar båda aktörerna (producenterna och mottagarna, som nu båda har mindre anledning att skapa framtida värde) och slösar bort den tredjes potentiella värde: någon finansierar statens hejdukar och deras “handläggning”, och de gör saker som ingen värdesätter (åtminstone inte över självkostnad).
Ju mer man lär sig, desto tydligare blir processen: auktoritärt utbildningstvång där staten bestämmer innehåll är skrämmande Orwellianskt; vägar, bussar och tåg är inte kollektiva nyttigheter; sjukvård måste inte produceras, finansieras, eller levereras i offentlig regi; till och med militärt försvar kan framgångsrikt produceras privat. Efter ett tag lär man sig processen och hajar formeln: allt statens företrädare säger är tvärtom; allt statens företrädare gör är fel. Vid kärnan av nästan alla krig och samhälleliga konflikter hittar vi en stat och dess misslyckade regleringar eller beskattningar.
Men ytan är inte allt, och även denna lökskalningsprocess kan slå slint. Vi kan se på den libertarianska formeln – att förkasta allt som staten säger – i två varianter: Den ena går överstyr och är generellt fel; den andra är förenklande, men generellt rätt. Vi låter Lew Rockwell, grundare till amerikanska Mises-institutet och välkänd libertarian, illustrera den första varianten. På sin blogg skriver han ibland om “Rockwells lag:”
“Tro alltid motsatsen till vad statens byråkrater säger; och följaktligen, gör alltid motsatsen till vad de råder dig.”
Om nutidens stat tillhandahåller någonting som vore en blomstrande privat handel utan dess inblandning, konstaterar den lökskalande libertarianen att värdet av industrin är negativt och måste helt förkastas. Om en stats Livsmedelsverk och Hälso-czar säger att fullkorn och fiber är nyttiga, måste de vara farliga. Om etatister säger att himlen är blå, är den nog grön – eller åtminstone tror jag inte på den blåa teorin förrän jag sett det själv (men jag orkar inte titta efter, så tills vidare antar jag att himlen är tydligt grön).
Den här första varianten faller ofta rätt snett, praktiskt och vetenskapligt. Att stater driver universitet, finansierar forskning, eller kräver trafikförsäkring på din bil betyder inte att dessa nödvändigtvis är förkastliga och inte skulle produceras på en fri marknad. Att statens hälso-freaks tror att fullkorn och fiber är nyttigt, men att rött kött leder till cancer, är en hint om var den politiska hunden ligger begraven – inte ett otvetydigt förkastande av hälsoråden. Vad som är eller inte är nyttigt beror på verkligheten och vad vår bästa forskning kan visa – inte vad statens lärda hejdukar säger. Himlen är blå (eller grön) oavsett vad etatisterna säger: om jag inte vet, eller orkar se efter, är inte den rimliga slutsatsen att etatisterna måste ha diametralt fel. Istället borde jag inte uttala mig om saker jag inte förstår mig på.
Lika hopplöst otroligt som att staten ramlat på de perfekta lösningarna på alla problem längs alla dimensioner, vore det att tro att staten ramlat på de värsta och mest horribla lösningar på alla problem. Med tanke på hur dåligt offentlig sektor fungerar och hur lite Skin in the Game dess representanter har, borde vi i utgångspunkten luta långt närmare cynisk förkastande än änglalikt beskyddande – men aldrig hela vägen (“never go full retard!”).
Den andra varianten av lökskalande libertarianer är mindre aggressiv än Rockwells och mer sunt skeptisk. Instinkten att påtala skitsnack och syna struntet är densamma, men de borta är de bergsäkra uttalandena om motsatser som självklara sanningar. Istället för att fullständigt strimla löken, skär man bort de bitar som är uppenbart felaktiga och når lite mer nyanserade lager. Den här varianten tar till sig den Hayekianska insikten att världen är mer komplicerad än den verkar, att top-down centralplanering sällan fungerar väl, att information är utspridd och svåråtkomlig. Det betyder att man måste ha rätt mycket på fötterna innan man kastar omkull saker som är vedertagna. Ibland är vetenskap dålig, felformulerad, eller medialt uppblåst – och då ska vi banne mig slå ifrån. Men ibland är den hyfsat korrekt och då slår den starka libertarianska formeln fel: tänk vaccin, klimatförnekelse, eller 9/11-konspirationer.
Alla ideologier och ismer är fel: ideologi och etik "binder och förblindar" som Jonathan Haidt skriver i The Righteous Mind. Genom att hålla sig allergiskt skeptiska skalar libertarianer bort mycket strunt – och har därmed mer rätt än folk vanligtvis inser, särskilt om de ser libertarianer som braj-rökande, konspirations-tutande tokstollar.
Världen är komplicerad och nyanserad, så när libertarianer säger att vedertagna sanningar nog är fel råkar de på rim och ranson oftare än de flesta inser. Inte nödvändigtvis för att deras ideologi är tydligt bättre, men tack vare en grundläggande asymmetri i världen: det finns många sätt att ha fel, men bara ett fåtal sätt att ha rätt.
Så: call bullshit – och skala lite mer lök.