”Facklan som du tänt kastar ljus på vägen framåt för en ny frihetsrörelse, en rörelse som samlar styrka för var dag som går.”
En hyllning till Ludwig von Mises
Detta oerhört vackra tal höll Friedrich A. Hayek 1956 till Ludwig von Mises ära. Få har lyckats fånga Mises liv och gärning lika fint som Hayek gör här.
---
Herr ordförande, professor von Mises, mina damer och herrar. Det har aldrig funnits, och jag tror inte att det någonsin kommer att finnas det igen, ett tillfälle då jag känt mig så hedrad och stolt över att få uttrycka den stora beundran och tacksamhet alla här, och hundratals andra, känner för en enastående akademiker och människa. Det är en ära jag utan tvekan får för att jag bland de tillgängliga är en av hans äldsta elever, vilket innebär att jag kan återberätta lite mer personliga historier om vissa faser i arbetet som utförts av den man vi hedrar idag.
Innan jag riktar mig direkt till professor von Mises litar jag på att han låter mig tala till er om honom. Även om mina minnen täcker 40 av de 50 år som har gått sedan det tillfälle vars årsdag vi nu firar, kan jag inte säga något om den tidiga delen av denna period. När jag först träffade professor Mises var det direkt efter det första kriget och han var redan känd. Hans första stora verk ansågs vara det främsta som skrivits om penningteori. Det hade publicerats 1912 och var långtifrån hans första, för redan tio år tidigare hade hans första bok om ekonomi publicerats, till och med fyra år innan professor Mises fick sin doktorstitel.
Hur han gjorde det har jag aldrig förstått. Jag tror att det skrevs innan han kom i kontakt med den man av den äldre generationen som kan sägas haft ett viktigt inflytande på hans vetenskapliga tänkande: Eugen von Böhm-Bawerk. Det var i Böhm-Bawerks seminarium som de ypperliga ekonomerna framträdde, som senare skulle bli den tredje generationens anhängare av den österrikiska skolan grundad av Carl Menger. Det måste snabbt ha blivit tydligt att Mises var den mest självständiga av dem.
Innan jag lämnar studenttiden som ledde till den examen som utfärdades för femtio år sedan vill jag göra ett avbrott för att meddela någonting. Vi är långtifrån de enda som har tänkt använda denna årsdag för att hedra professor Mises. Jag är rädd att det inte kommer att vara några nyheter för honom, även om jag gärna hade velat vara den första att berätta att Wiens universitet också har uppmärksammat dagen. För bara några dagar sedan fick jag veta att den juridiska fakulteten bestämt sig för att utfärda en formell förnyelse av den examen som gavs för så länge sedan. Om utmärkelsen inte har nått professor von Mises än borde den göra det vilken dag som helst, tills vidare kan jag läsa upp det utdrag som rektorn har postat till mig:
“Wiens universitets juridiska fakultet bestämde sig på sitt möte den tredje december 1955 för att förnya den doktorsexamen som den 20:e februari 1906 tilldelades Ludwig von Mises ‘som har utmärkt sig genom sitt bidrag till den ekonomiska teorin tillhörande den österrikiska skolan och den österrikiska vetenskapens status i världen, samt utfört ett storartat arbete som chef för Wiens handelskammare och grundat det österrikiska institutet för ekonomisk forskning.’”
Jag måste återvända till hans första storartade bidrag till den ekonomiska vetenskapen. För oss kan det första årtiondet av århundradet under vilket det skrevs verka avlägset och rofyllt, till och med i Centraleuropa inbillade människor sig att deras civilisation stod på stabil grund. Men så framstod det inte för någon med professor Mises framsynthet. Jag tror till och med att den första boken skrevs med en konstant aning om en annalkande undergång och under alla svårigheter som möter en ung officer i reservkåren då ett krig verkar förestående. Jag nämner detta för att jag tror att varenda ett av professors Mises verk skrevs trots att det var osäkert om civilisationen som hade möjliggjort dem skulle överleva tillräckligt länge för att låta dem skåda dagens ljus. Trots den kaosartade situation i vilken dessa verk skrevs bär de på en klassisk perfektion och är enkla att förstå i sin helhet, som om de författades på ett lättsamt sätt.
Teorin om pengar är mycket mer än blott en teori om pengar. Även om dess huvudsakliga mål var att avhjälpa den största bristen inom den vedertagna ekonomiska teorin stod den också för stora bidrag till de grundläggande frågorna om värde- och pristeori. Om dess genomslag ägt rum tidigare hade detta kunnat förhindra stort lidande och stor förstörelse, men den allmänna kunskapen om penningteori var för låg för att ett så sofistikerat verk skulle ha ett kvickt genomslag. Det uppskattades tidigt av några av de bästa tänkarna av vår tid, men dess allmänna uppmärksamhet kom försent för att rädda Österrike och stora delar av Europa från den fruktansvärda inflationen.
Jag kan inte motstå frestelsen att kort nämna en märkvärdig kommentar som boken fick. Bland recensenterna av boken fanns en tämligen ung man vid namn John Maynard Keynes, som inte kunde låta bli att uttrycka en nästan avundsjuk beundran för verkets kunskapsrikedom och filosofiska bredd, men som oturligt nog (vilket han förklarade senare) enbart kunde förstå sådant på tyska som han redan kunde sedan innan och därför inte lärde sig någonting av boken. Världen hade kunnat skonats från mycket lidande om Lord Keynes tyska varit lite bättre.
Det tog inte lång tid efter att boken släpptes och utnämningen till lektor på universitet som den ledde till, tills att professor Mises vetenskapliga arbete fick ett definitivt slut då det första stora kriget bröt ut och han kallades in för tjänstgöring. Efter några år i artilleriet, jag tror han till sist ledde en enhet, fann han sig vid krigsslutet på ekonomidepartementet hos Krigsministeriet där han uppenbarligen återgick till att aktivt begrunda de stora ekonomiska frågorna. Oavsett vad var han nästan precis efter krigsslutet färdig med en ny bok, ett föga känt och nu ganska sällsynt verk vid namn Nation, Staat und Wirtschaft, som jag personligen värdesätter väldigt högt då det innehåller så många frön till senare utveckling.
Jag antar att han redan då måste ha börjat tänka på sitt andra magnum opus, eftersom det avgörande kapitlet kom två år senare som en känd artikel om problemet med ekonomisk kalkylering i ett socialistiskt samhälle. Professor Mises hade då återvänt till sin position som juridisk rådgivare och finansiell expert vid Wiens handelskammare. Jag borde också förklara att handelskammare i Österrike är officiella verksamheter vars huvudsakliga uppgift är att agera rådgivare till regeringen i frågor om lagstiftning. Under samma tid kombinerade professor Mises detta med en position som chef för ett speciellt regeringskansli med uppdrag att uppfylla vissa villkor i fredsavtalet. Det var i denna roll som jag först lärde känna honom.
Jag hade naturligtvis varit en deltagare i hans universitetsklass, men eftersom jag skyndade mig igenom en efterkrigskurs i juridik, vilket jag nämner för att kunna ursäkta mig själv, lärde jag mig inte lika mycket som jag hade kunnat göra. Senare visade det sig dock att mitt första arbete var hos professor Mises i det tillfälliga regeringskansliet, och han var en extremt effektiv chef. Han var en sådan person som, likt John Stuart Mill, för att han gör ett vanligt dagsarbete på två timmar alltid har ett tomt skrivbord och således också kan samtala om allt möjligt. Det fanns en tid då vi trodde att han snart skulle kallas in för att förvalta landets finanser. Det var så tydligt att han var den enda som skulle kunna hejda inflationen och mycket skada hade kunnat undvikas om han hade tilldelats ansvaret, men så blev det inte.
Vad jag inte hade den minsta aning om under denna tid, trots dagliga kontakter, var att professor Mises då författade den bok som skulle komma att ha det största inflytandet på min generation. Die Gemeinwirtschaft, senare översatt till Socialism, gavs ut 1922. Vi hade lärt oss att beundra Mises framsteg i ekonomisk teori, men detta var något mycket bredare i termer av betydelse och ämne. Detta var ett traditionellt verk i politisk ekonomi, likt de som skrivits av Montesquieu och Adam Smith, vilket innehöll både konkret kunskap och djupa insikter. Det kan inte råda något tvivel om vilken effekt boken har haft på oss som har våra bästa år bakom oss. För ingen av oss unga män som läste boken tedde sig världen på samma sätt igen. Om Röpke stod här igen, eller Robbins eller Ohlin (för att bara nämna de som är av exakt samma ålder som jag), skulle de säga samma sak. Inte för att vi direkt godtog allt, den var för vågad för det. Men nytänkarens huvudsakliga uppgift är att få andra att tänka igenom hans idéer på nytt, och även om vi kunde försöka att låta bli, till och med kämpa för att bli kvitt de oroande tankarna, så misslyckades vi. Argumentets logik var oslagbart.
Det var inte lätt, eftersom professor Mises lärdomar syntes riktade mot allt vi hade blivit uppfostrade att tro på. Det var en tid då alla moderiktiga intellektuella argument verkade stödja socialismens sak, och nästan alla “hederliga män” inom det intellektuella fältet var socialister. Trots att bokens ögonblickliga påverkan var mer begränsad än vad man hade kunnat önska är det på vissa sätt förvånande att den ändå fick ett så stort inflytande som den fick, för den unge idealisten vid denna tid krossade den nämligen alla hans drömmar, och eftersom det var tydligt att världen rörde sig i en riktning som boken förklarat var destruktiv gjorde det oss sorgsna. Vi som kände professor Mises personligen förstod tidigt att hans syn på Europas framtid präglades av en djup pessimism. Snart förstod vi hur berättigad denna syn var.
Unga människor accepterar inte gärna ett argument som förmedlar en pessimistisk syn på framtiden. Men när kraften i professor Mises logik inte övervann dem, då grep en annan faktor in: professor Mises retsamma tendens att ha rätt. De fruktansvärda konsekvenserna av den dumhet han förbannade kom kanske inte alltid då han själv hade förutspått dem, men förr eller senare kom de alltid.
Låt mig här tillfoga någonting som inte står i mitt manuskript: Jag kan inte låta bli att le när jag hör professor Mises beskrivas som en konservativ. Ja, i detta land och i denna tid kan hans åsikter verka tilltalande för konservativt sinnade, men när han började förespråka dem fanns det ingen konservativ grupp som han kunde stödja. Det kunde inte ha funnits någonting mer revolutionärt eller mer radikalt än hans rop på frihet. För mig är professor Mises, och kommer alltid att vara, en stor radikal – en intelligent och rationell radikal, men inte desto mindre en radikal på det rätta sättet.
Jag har talat länge om Socialism, då den för vår generation måste framstå som den mest minnesvärda och avgörande produkten av professor Mises karriär. Vi lärde oss naturligtvis av de flera olika böcker och artiklar han skrev under de efterföljande femton åren då han utvecklade och stärkte sin position. Jag kan inte nämna dem här, trots att de alla förtjänar en detaljerad genomgång. Jag måste istället ta upp hans tredje magnum opus, som först publicerades i Schweiz i en tysk upplaga 1940 och som tio år senare kom i en omskriven engelsk upplaga under titeln Human Action. Detta verk täcker ett fält större än den politiska ekonomin och det är ännu för tidigt för att definitivt kunna utvärdera dess påverkan. Vi kommer inte att känna till dess hela effekter innan männen som den nådde under samma avgörande fas i deras intellektuella revolution har vuxit till sin produktiva nivå. Jag hyser ingen tvekan om att den kommer visa sig minst lika betydelsefull som Socialism.
Till och med innan den första versionen av detta verk hade utkommit hade stora förändringar ägt rum i professor Mises liv, som jag nu raskt måste omnämna. Med Fru Fortuna på sin sida var han en gästprofessor i Genève när Hitler tågade in i Österrike. Vi vet att de händelserika stunderna som ägde rum strax efter detta förde honom till detta land och den stad som sedan dess har blivit hans hem. Men under den här tiden hände något annat som vi likaväl måste minnas. Vi, hans gamla studenter från Wientiden, brukade betrakta honom som en ytterst briljant men ganska insjunken ungkarl. Han hade organiserat sitt liv i en effektiv rutin, men som en konsekvens av en intensiv intellektuell strävan bränt båda ändar av ljuset. Om vi idag kan gratulera en professor Mises, som för mig inte bara verkar lika ung som han var för tjugo år sedan, men som dessutom är uppmuntrande och snäll även mot motståndare – vilket vi knappast förväntade oss att den gamla kämpen från våra forna dagar skulle vara – har vi att tacka den graciösa dam som i ett avgörande ögonblick förband sitt liv med hans och nu pryder hans hus och idag vårt bord.
Jag behöver inte säga mycket till er om vad professor Mises har gjort sedan han har befunnit sig hos er. Många av er har under de senaste femton åren haft fler tillfällen att lära känna honom och dra nytta av hans råd än vad de flesta av hans gamla elever har haft. Istället för att berätta mer om honom skulle jag nu vilja vända mig mot honom för att med några ord uttrycka varför vi beundrar och hyllar honom.
Professor Mises! Det skulle nästan vara näsvist att ägna ännu mer tid åt att prata om de lärdomar och den kunskap du förmedlat, om din vishet och genomträngningskraft, som har gjort dig känd världen över. Men du har visat på andra kvalitéer som inte alla stora tänkare äger. Du har uppvisat ett enormt mod, även när du stod själv. Du har varit bestämd och enträgen i dina tankar, även när det ledde till ensamhet och impopularitet. Du har under en lång tid saknat det erkännande du förtjänat från de officiella vetenskapsorganisationerna. Du har sett dina elever skörda frukterna som du förtjänat, men som avundsjuka och fördomar länge förvägrat dig. Trots det har du haft mer framgång än de flesta som kämpat för illa omtyckta idéer. Du visste innan idag att idéerna som du kämpat för så länge till slut kommer segra. Du har sett en ständigt växande grupp av elever och beundrare samlas runt dig, samtidigt som du har avancerat framåt i strävan att följa upp och utveckla dina idéer. Facklan som du tänt kastar ljus på vägen framåt för en ny frihetsrörelse, en rörelse som samlar styrka för var dag som går.
Den samlade beundran och tacksamheten som vi idag har haft privilegiet att få presentera för dig å alla dina elevers vägnar är inget annat än en gnutta av det vi känner. Jag önskar att jag kunde ta åt mig lite av äran för att ha organiserat detta, men det var i själva verket helt den yngre generationen av dina elever som tog initiativet och faktiskt gjorde vad de flera av oss äldre önskar hade gjorts för länge sedan. Det är till redaktören av tidskriften och till Foundation for Economic Education som berömmet går för att ha erbjudit oss denna möjlighet att uttrycka våra välgångsönskningar.
Nu, mina damer och herrar, ska jag bara be er att höja era glas för professor von Mises, för att kunna önska honom många produktiva år i framtiden, under vilka han kan fortsätta att vara vår mentor, rådgivare och inspiratör. Professor von Mises!