Söndagsskola vid frukostbordet

Jag skjuter undan smörpaketet, lägger tre varsamt stekta baconskivor på tunnbrödet och viker ihop det. När jag lägger den färdiga smörgåsen på min frus frukosttallrik annonserar jag att “här kommer det en c-vitaminbomb”. Detta eftersom att jag hade för mig att bacon innehåller vitamin C.

Utvikning: Den som läst mina texter ett tag vet att vi äter våra måltider tillsammans i familjen Strömberg. Helgfrukostar är inget undantag, även om de inte är så bittida som frukostar är i de flesta andra hem. Men kanske vet ni inte att det i vår familj är jag som brer min frus smörgåsar. Den ursprungliga anledningen till det är djupt sorglig och det i särklass värsta vår familj gått igenom (min frus blogg berättar detta). Idag uppskattar jag stort att få betjäna min fru på det här sättet.

Hon ifrågasätter starkt att det skulle finnas c-vitamin i bacon. Barnen följer intresserat den lilla debatten som utbryter. Det tar inte lång stund innan vi måste ta till internet för att reda ut hur det förhåller sig. Det visar sig att hon har rätt. Inget konstigt i det; det brukar hon ha. Men det visar sig också att anledningen till att jag fått för mig något så tokigt är att bacon faktiskt innehåller en hel del vitaminer och även andra viktiga näringsämnen. Jag älskar bacon och i mitt minne har dessa underbara egenskaper hos livsmedlet tydligen överdrivits något.

Utvikning 2: När jag kritiserar den järnhårda skolpliktslagen får jag ofta lyssna på resonemang om att enbart staten kan utbilda barn. Som den mjukis jag är tror jag inte alls på det. Barn har en medfödd drift att lära. De lär sig enormt mycket effektivare när det är deras egen nyfikenhet som driver dem än när de tvingas att lära sig exakt samma saker som alla andra, i exakt samma takt som alla andra. Jag erbjuder härmed min familjs senaste söndagsfrukost som illustration.

Diskussionen vid frukostbordet växlar till att spekulera i var vi hittar våra främsta intag av c-vitamin. Frun resonerar att det nog är främst från frukt och extra främst från citrus. Vi andra håller med. Den yngste sonen kilar in passionsfrukt, en storfavorit för honom. Vi andra håller med jättemycket. Passionsfrukt passar in i familjedevisen att “allt som är gott är nyttigt”.

Vi konstaterar att passionsfrukt är den verkliga vitaminbomben i köket och vi behöver nu ta reda på näringsinnehållet i den. Jag öppnar Wikipedia och frågar om någon vet vad passionsfrukt heter på engelska. Sonen ger oss några skämtsamma förslag, varefter han leds in på att även föreslå “passion fruit”, vilket visar sig stämma. Jag börjar staka ur mig en snabböversättning av den mycket omfattande artikeln.

Det är roligt att höra något som känns väldigt självklart bli beskrivet på ett seriöst och vetenskapligt sätt, men vi nickar alla igenkännande åt det mesta av beskrivningen. Det är verkligen mycket kärnor i en passionsfrukt! Vi lär oss även mycket nytt. Som att passionsblomman växer vilt i södra Brasilien, Paraguay och norra Argentina.

– Det är varmare i norra Argentina än i södra, säger sonen, med ett stort leende.

Jag nickar och känner hur hans leende smittar mig.

Det tar oss lång tid att hitta avsnittet om näringsinnehåll, men när vi gör det är det uppenbart att vi har haft rätt:

Nu är det främst den yngste sonen och jag som är kvar i diskussionen, även om lillasyster tydligt lyssnar och hänger med. Sonen och jag går igenom tabellen, rad för rad. Jag förklarar det jag vet om vad energivärde betyder, vilket inte är så mycket. Att det finns en del socker i frukten förvånar oss inte alls, eftersom vi båda konsumerar ganska mycket av just passionsfrukt. (Vi är de enda i familjen som äter dem.)

När vi kommer till vitaminerna behöver jag inte förklara vad procent av dagligt intag är för det har vi lärt oss när vi studerat innehållsförteckningen på de kosttillskott vi brukar ta (för tillfället d-vitamin, magnesium, och en kombination med kalcium, och vissa b-vitaminer). Vi ägnar däremot en del tid åt att förstå hur lite ett mikrogram är och till att få en känsla för enheterna. Sonen visar mig att han hänger med genom att berätta att det finns tio gånger mer vitamin B3 än vitamin B2 i passionsfrukt. Han konstaterar även att det verkar finnas väldigt många b-vitaminer.

Med det menar han generellt, inte just i passionsfrukt. Jag frågar då om han vet vad en vitamin är egentligen? Han skakar lite långsamt på huvudet, vilket verkar betyda att han anar något, men inte vill lansera sin aning.

– Jag tror att det är rimligt enkla molekyler som visat sig kunna ha hälsosamma effekter på våra kroppar, säger jag,

Han nickar uppmuntrande. Jag fortsätter med att spekulera i att det är molekyler som har lätt för att reagera med andra molekyler och att de lätt löses upp och bildar nya ämnen. Sonen verkar hålla med.

Vi fortsätter genom listan. Ingen av oss har en aning om vad “Choline” är för något. Och sonen undrar också över vitamin K. Vi börjar med choline. Jag öppnar länken och växlar språk till svenska. Det är frapperande hur lite information den har jämfört med den engelska artikeln, men det passar oss som bara vill orientera oss lite snabbt.

Ingen av oss har heller hört talas om kolin förut, men det verkar vara väldigt nyttigt, speciellt i kombination med betain. Artikeln berättar om en studie som kopplar detta tydligt till kroppens förmåga att undvika inflammationer. I alla fall tolkar vi texten så. Det är väldigt nyttigt för mig att läsa sådana här artiklar tillsammans med barnen för de frågar om saker som jag tar för givet, och det visar sig ofta att jag inte visste så bra som jag trodde att jag visste.

Den korta artikeln om kolin visar sig vara rena guldgruvan till samtalsämnen och lärande för oss båda. Vi klurar ett tag på vad en “strukturformel” är, men vi har inte ens några rimliga gissningar och nöjer oss med att gå igenom den kemiska formeln i stället, för den tycker vi att vi förstår.

Jag märker hur lillasyster blir extra intresserad när vi börjar bena ut begrepp som markörer och justera data efter sociodemografiska faktorer. Hon ansluter till och deltar nu ivrigt i samtalet. Vi tycker oss snabbt få grepp på vad markörer är, men jag behöver ägna en god stund åt att hitta ett sätt att försöka förklara vad det där med att justera data betyder. Till slut verkar jag lyckas, med hjälp av ett exempel:

– Tänk er att forskarna studerar en stor grupp människor och deras konsumtion av kolin och betain. Vad händer om det finns en del människor där som lever extra hälsosamt? De kanske motionerar regelbundet, är noga med vad det äter och ser till att sova bra, typ de är hälsonördar kan man säga.

De tittar på mig med blickar som visar att de inte är redo att svara på frågan än. Jag frågar då:

– Hur många av dessa nördar äter rikligt med kolin och betain, tror ni?

Nu får jag svar:

– Det är nog vanligare bland dem än bland de andra, föreslår sonen.

– Och hur tror ni att det är det med soffpotatisarna, undrar jag.

– De äter nog inte så mycket saker som innehåller det där, spekulerar lillasyster.

– Så tänker jag också, instämmer jag.

Nu har jag ankaret jag behöver för att fortsätta resonemanget med att man behöver förstå hur mycket av hälsoeffekten som beror på just kolin plus betain och hur mycket som beror på annat beteende och att det är detta som avses med att kontrollera för faktorer.

Sonen påminner om att vi fortfarande inte vet vad k-vitamin är. På den engelska wikipediasidan hinner vi snappa upp att k-vitamin är fettlösligt. Den svenska versionen är lite mer utbyggd än den om kolin, men den är fortfarande bara en snutt av den engelska. Det finns i alla fall en del bilder på molekylerna och när vi börjar titta på dem blir lillasyster så intresserad att hon flyttar över till vår sida av bordet. Nu har jag ett barn i vardera knä att läsa wikipediaartiklar tillsammans med.

Med lite hjälp förstår lillasyster snabbt tillräckligt mycket av molekylbilderna för att ställa bra frågor och hon blir extra nyfiken på renderingarna i 3D. Sonen har redan koll på hur molekyler tecknas. Han vet dessutom hur de vanligaste bindningarna fungerar, men vi går inte in på det med lillasyster idag.

En av k-vitaminerna, fyllokinon, bildas i växter under fotosyntesen, får vi lära oss.

– Vet ni vad fotosyntes är, frågar jag?

Sonen nickar tvärsäkert, medan lillasyster svarar att det vet hon ingenting om. Vi börjar beskriva fotosyntesen tillsammans, sonen och jag. Mest han, för han har bra koll på den. Jag betonar att solens energi är central i processen och att det är därför den heter som den heter.

Lillasyster undrar vad koldioxid är. Jag svarar att det är en gas som är farlig för oss människor och växlar över till att börja beskriva hur våra lungor andas in luft som innehåller fritt syre och att vår kropp andas ut syret igen, men nu bundet till kol. Två syreatomer till varje kolatom: koldioxid.

– Det syret kan inte vi få loss från kolatomen igen så om vi andas in den gasen för länge så kvävs vi.

Båda barnen grimaserar vid den tanken. Sedan sprätter lillasyster till och fäster blicken långt utanför köksfönstret:

– Aha, så det är det träden kan göra! De tar loss syret åt oss. Och vi sätter dit kolatomen åt dem. Det går runt, runt!

Jag sitter helt förbluffad och ser att sonen är lika imponerad som jag.

– Ett kretslopp, lyckas jag få ur mig

Vilken grej att få klura ut det sambandet själv, tänker jag.

Denna lärorika frukost visar sig ha mer att erbjuda än att upplysa oss om näringsinnehållet i bacon och passionsfrukt, var passionsfrukt växer vilt, vad vitaminer är för något, att det finns en vitamin som heter kolin, vad som menas med markörer för en sjukdomsrisk, hur forskare håller variabler i schack, hur man läser bilder på molekyler, fotosyntesen, samspelet mellan djur och växter när det gäller kol och syre, samt vad k-vitamin är för något. Faktum är att vi inte vet speciellt mycket om k-vitamin än.

När vi läser vidare hittar vi att det är viktigt för koaguleringen av blod. Lillasyster vet inte vad koagulering är, berättar hon. Jag förklarar att koagulering betyder att en vätska stelnar, som när man kokar ett ägg. Att blodet stelnar i kontakt med luften, kanske just syre, spekulerar jag, men erkänner att jag inte vet vilket ämne som verkar. Och att det är jätteviktigt när man får blödande sår, för annars slutar man inte blöda.

– Det koagulerade blodet täpper till såret så att det kan börja läka, säger jag.

– Vad bra!, tycker lillasyster.

Jag och yngste storebror håller med. När jag berättar om att det finns de som har väldigt liten förmåga att koagulera sitt blod och vad som händer när de får ett stort sår, hittar jag inget sätt att avsluta meningen som inte är groteskt. Lillasyster avslutar den åt mig med en bekymrad min:

– Då är det kört, konstaterar hon.

– Ja, då är det kört, upprepar jag med en klump i halsen.

Vi läser vidare om alla de fantastiska saker som vitamin K hjälper till med. Barnen lär sig om hur råttgift fungerar eftersom k-vitaminet kan användas som ett motgift mot råttgift och det är just dess blodkoaguleringsgynnande effekt som gör det till ett motgift mot giftet.

– Stackars råttor, suckar sonen.

Lillasyster noterar att av de livsmedel som är rika på k-vitamin är det bara jordgubbar hon äter.

Med vitamin B2 (riboflavin) står det bättre till för henne. Hon äter gärna yoghurt och även om det står att man behöver äta stora mängder ost för att få i sig dagligt behov av riboflavin så är just hon storätare av just ost. Hon känner förbryllat på sitt svidande sår i mungipan när vi läser att det är ett tecken på vitamin B2-brist.

Med artikeln om riboflavin visar det sig vara mycket bra att lillasyster anslutit vid telefonskärmen för jag har svårt att smidigt läsa de långa ämnesnamnen på koenzymerna som vitamin B2 ingår i:

– flavin-mon… börjar jag, och försöker med det andra enzymet i stället.

– flavin-aden… läser jag långsamt.

– flavin-mono-nukleotid och flavin-adenin-di-nukleotid, läser lillasyster, tvärsäkert.

Sonen och jag möter varandras blickar och jag frågar honom om han också kan läsa det så enkelt. Han skakar på huvudet och vi fnissar alla tre.

Förmågan att skapa antioxidanter från riboflavin kan hämmas om man har försämrad sköldkörtelfunktion, läser vi. Jag berättar att min kusin, som barnen tycker mycket om att träffa, har problem med sköldkörteln och att det orsakar henne mycket besvär. Lillasyster frågar om hur det fungerar utan att jag kan berätta mer än det jag redan sagt. Hennes ögon tåras:

– Vad dumt det är att det finns sådant, säger hon mellan sammanbitna tänder.

Jag “tröstar” med ett snusförnuftigt resonemang om att livet är sådant:

– Med livet kommer sjukdom och även död. Det är följeslagare vi människor alltid haft och alltid kommer att ha. Men vi blir raskt allt bättre på att behandla och förebygga sådant som tidigare inte gick att behandla.

Vi fortsätter att läsa om riboflavin. På något sätt missar vi att artikeln tidigt berättar vilken färg det har. För när det nämns att den även används som färgämne i mat under beteckningen E101 blir vi frustrerade över att det inte står vilken färg E101 ger. Inte blir vi hjälpta av att läsa artikeln om E101 heller, för den berättar bara att det är en europaväg som går mellan Moskva och Kiev.

Vi tömmer kylskåpet på alla karamellfärger vi har: svart, gul, blå, grön och röd. Barnen ser att de innehåller mängder av E-nummer. Nu undrar de var det är för något och jag får anledning att berätta för dem om min favorit bland livsmedelstillsatser: E175.

– Så nu vet ni att de som säger att man inte kan äta guld har fel, säger jag.

Sonen skrattar. Vi diskuterar ett tag kring varför man kan äta guld. Jag berättar att guldet är lite som en motsats till vitaminerna i det att det inte reagerar med någonting.

– Sväljer man en bit guld blir man på sin höjd lite tung i magen, men den kommer ut precis likadan som den kom in, säger jag.

Sonen tar sig för magen.

Ingen av karamellfärgerna innehåller dock E101, så vi vet fortfarande inte vad riboflavin har för färg. Vi går tillbaka till kylskåpet och plockar fram kristyren vi använt till pepparkaksbaket i julas. På grund av anledningar har vi jättemånga olika färger. Till slut får lillasyster napp. Den ljusgröna kristyren! Vi pustar ut.

Barnen känner sig klara med skola för idag och lämnar mig med att plocka av bordet och stöka med disken. Jag ler nöjt när jag plastar in vitaminbomben med de bacon som blev över.

Gilla, dela och kommentera gärna på Twitter