Livet går inte ut på att undvika virus
För att du inte skulle vara alltför hoppfull för ett någorlunda normalt liv under 2021, antingen genom ett vaccin eller att pandemin går över av sig själv, har New York Times och 700 epidemiologer nyheter för dig. En artikel i tidningen (4/12) med titeln “Hur 700 epidemiologer lever nu och vad de tror kommer härnäst” (med ingressen “de går till matbutiken igen, men tror inte att vaccin kommer göra livet vanligt igen”) avslöjar att de flesta i yrket, eller åtminstone majoriteten av de intervjuade för artikeln, tror att masker och någon form av social distansering borde fortsätta i flera år, om inte för alltid.
Som ett sidospår undrar jag hur dessa forskare tror att matvaror når deras trösklar om inte genom en annan människas arbete, en människa vars säkerhet troligtvis är mindre värdigt vår medkänsla.
En minoritet av epidemiologer intervjuade i artikeln tror att “om ett verkningsfull vaccin vore vitt spritt bland befolkningen skulle det vara säkert för Amerikaner att börja leva mer fritt i sommar”, men dessa optimister är underlägsna i antal de som tycker att våra liv inte borde återgå till det normala på många år, om ens någonsin. Endast en tredjedel av de 700 tillfrågade planerar att “återgå till normala rutiner” efter vaccinering. De andra har för avsikt att strängt begränsa sitt resande, samlas endast i små grupper av familj och vänner, arbeta hemifrån (åtminstone deltid), undvika folksamlingar, och ha på sig masker tills vidare, eftersom de är oroliga för vaccinets verkningsgrad såväl som för problem kring fördelning och en motvillighet att ta det.
En epidemiolog till och med förklarade att “vara i närheten av människor jag inte känner kommer aldrig att kännas lika säkert som det en gång gjorde.”
Jag kanske inte har en bakgrund i psykologi eller psykiatri, men jag är ganska säker på att före mars 2020 skulle denna mentalitet ha känts igen som någon form av mentalsjukdom som borde åtgärdas. Den outtalade principen bakom dessa epidemiologer är att undvika smitta är det singulärt viktigaste målet. Om inte livets enda prioritet så är det åtminstone bland de viktigaste mål som tänkas kan.
Den här dogmatismen bör avvisas å det starkaste. Som jag (och många andra) har skrivit om förut finns det ingen anledning att tilldela SARS-Cov-2 en speciell status som “dödarvirus”, eller att ens se det som särskilt mycket värre än många andra av världens problem -- som ofta går dessa utbildade eliter förbi. Under det senaste året har omkring 1,5 miljoner dödsfall tillskrivits SARS-Cov-2, globalt sett. I genomsnitt dör 1,35 miljoner människor i trafikolyckor, 1,7 miljoner människor dör av AIDS, och 1,4 miljoner från tuberkulos varje år (vi vet det tröttsamma svaret på denna invändning: hade vi inte tagit till extrema åtgärder hade viruset spridits utom all kontroll och liken legat på rad -- en invändning som inte bärs upp av verkligheten).
Tillbaka till våra 700 epidemiologer. Tyvärr, på grund av deras yrken -- experter inom förekomst, spridning och kontroll av sjukdomar i en befolkning -- finns en risk att deras uppfattningar kommer få en oförtjänt auktoritet. Trots att det inte är uttryckligen beskrivit i är det tydligt att det är syftet med New York Times-artikeln: att förmå läsarna att dra slutsatsen att om det här är vad experterna gör, borde jag också göra så. Det är därför Times inte publicerade en artikel om hur 700 advokater eller baseballspelare eller receptionister lever under pandemin.
Jag uppmanar läsarna att inte lyssna på idéerna som det propageras för i New York Times-artikeln. Dessa epidemiologer är inte bättre rustade för att väga för- och nackdelar för hur du eller jag väljer att leva våra liv under coronavirusets era än vad vi är. Tvärtom, vi borde helt bortse från dessa epidemiologers åsikter om ämnet eftersom det verkar som att ju djupare försjunken man är i världen kring kontroll av infektionssjukdomar desto sämre perspektiv har man.
Om du är under 70 och i hyfsat gott skick finns det ingen anledning att ställa om din existens och offra aktiviteter som är viktiga för din lycka och ditt välbefinnande för att undvika ett virus. Och om du oroar dig för andra människor kan du ägna tid och energi åt att rädda några av de tjugofem tusen personer som dagligen dör på grund av hungersnöd eller de miljoner barn som varje år dör av malaria -- allt med mycket mindre avbrott i ditt liv. Det är förbryllande att alla dessa epidemiologer, så bekymrade över coronavirusets spridning, inte valt att ägna mer tid och pengar åt dessa problem.
Tack och lov verkar fler och fler nå denna slutsats (även många av de politiker som länge har uppmanat folk att stanna hemma och skuldbelägga de som vägrat), vilket vi kunde se när endast fyra procent färre Amerikaner reste långväga för Thanksgiving än de gjorde förra året, och det är nu mycket mer motstånd mot ologiska, förstörande åtgärder som att stänga skolor, lekplatser eller uteserveringar.
Såklart är vi långt ifrån att övervinna det förtryck som påförts oss av politiker och såkallade experter, men att vägra ge med sig för deras absurda befallningar är enda vägen till seger. Ju fler av oss som förkastar idéen om att undvika coronaviruset till varje pris, desto svårare blir det för dessa epidemiologer att uppnå målet att förlänga det nya normala för evigt.
--
Översatt från American Institute for Economic Research: “Virus Avoidance Is Not the Whole of Life”, 10 december, 2020