”Han var en stor ekonom, men framförallt en stor människovän”
Historien om hur Ludwig von Mises under ett möte 1949 utbrast “ni är en bunt socialister!” och slog näven i bordet är välkänd. Det som gjort händelsen så omtalad var att mötet hölls av Mont Pelerin-sällskapet, som samlade världens främsta liberaler.
Under åren har historien återberättats av både Mises anhängare och kritiker. Anhängarna ser en osviklig principfasthet, medan kritikerna ser en överdriven envishet. Vem som har rätt får man nog avgöra själv.
Hur som helst har episoden blivit definierande för bilden av Mises som både principfast och envis. Det är inte helt orättvist, för Ludwig von Mises var onekligen en synnerligen principfast och envis liberal. Men han var också mycket mer än det. Ser vi bortom det där enskilda mötet finner vi en man som var snäll, lugn och ödmjuk, som trodde gott om de flesta.
Det menade i alla fall hans fru, Margit von Mises. I ett tal hon höll några år efter sin makes bortgång konstaterade hon att han var en stor ekonom, men att han för henne framförallt var en stor människovän. Till skillnad från andra ekonomer satte han den vanliga människan i centrum för den ekonomiska vetenskapen och gjorde den relevant för henne. Han var intresserad av människor och deras öden, inte grafer och statistik.
I hans böcker framträder den man Margit berättade om tydligt. I dem redogör han för sina övertygelser med ett stort lugn. Kritik tar han på allvar och avhandlar noggrant. Han avfärdar ingen för dess ursprung eller ideologi. Han tror att hans meningsmotståndare vill människor väl, men anser att deras förslag kommer att resultera i fattigdom och brist.
Han ger inte sina motståndare öknamn eller ignorerar dem. Han försöker bemöta deras bästa argument så gott han kan. Att den marxistiske ekonomen Oscar Lange föreslog att socialistiska länder skulle resa statyer över Mises, för hans upptäckt av problemet med den socialistiska ekonomin, visar på den respekt även Mises motståndare hyste för honom.
När han i undantagsfall kommenterade personen snarare än åsikten hade han särskilda skäl för det. Mot de författare som drömde om den starkes rätt och kallade marknadsekonomi för svaga människors påhitt noterade han att några av dessa personer, såsom Friedrich Nietzsche och Georges Sorel, knappast hade klarat sig särskilt länge i en värld utan civilisation. För Mises var det en sak att vilja väl men ha fel och en helt annan att förakta människor som av otur eller olycka förlänats olika kroppsliga brister. Det senare hade han otroligt svårt för, för lite grann som Bamse är Mises tuff mot de tuffa.
Sedan tar han ändå itu med åsikten med sin vanliga noggrannhet. Han medger utan omsvep att civilisation och marknadsekonomi varit högst gynnsamt för människor med en svagare fysisk karaktär. Det finns många människor som i ett primitivt samhälle hade dött eller tvingats hanka sig fram i fattigdom, som i den marknadsekonomiska civilisationen kan finna en plats i arbetsdelningen som gör dem rika och upphöjda. Och detta är en av marknadsekonomins och civilisationens största förtjänster! Det är fantastiskt att människor med kroppsliga begränsningar av olika slag kan undkomma dessa begränsningar och åstadkomma storverk.
Mises yttrade inga elaka klyschor om att de som hade det dåligt ställt fick skylla sig själva. För honom var marknadsekonomin inte till för att gynna de redan rika, utan för att ge de breda massorna en bättre vardag. Marknadsekonomins förtjänst låg i att den styrde produktionen mot tillfredsställandet av de många människornas begär.
Det var ur sin omtanke om människor som han hämtade sin kraft. Det är den som förklarar varför han så skarpt försvarade friheten mot alla dess motståndare. Det var inte för att han var en arg gammal man som inte kunde tolerera att människor hade andra åsikter, utan för att han visste hur mycket bättre människor fick det av marknadsekonomi. Låt oss inte förväxla hans glöd, sprungen ur en kärlek till människan, med vrede.